TREMBLEMENT Tremblement [tranbl.ma'ij], fr., eg. darrning, under 1600- och 1700-t. vanl. fransk term för ->drill. Tre'molo (stundom tremula'ndo), it., eg. »darrande», snabbt upprepande av en och samma ton, ev. snabba alternerande upprepningar av samma ackordtoner (»brutet» t.). På stråkinstr. åstadkommes t. genom hastiga växlingar mellan upp- och nedstråk och har där särsk. använts för att uppnå dramatiska, ev. tonmålande effekter. Det tidigaste kända ex. återfinnes i B. Marinis Affetti musicali (1617); en viktig roll spelar t. kort därpå i Monteverdis II combattimento di Tancredi e Clorinda (1624) och hör till de viktigaste uttrycksmedlen i hans »stile concitato», Senare har t. otaliga ggr använts i ork.-musiken, inte minst på operans område. På de knäppta stränginstr. är t. en viktig och naturlig spelart, varigenom den snabbt förklingande tonen genom täta upprepningar kan erhålla sken av att vara uthållen. Spec. på mandolininstr. är t. ett grundläggande spelsätt, underlättat av de parvisa strängarna. — Hos blåsinstr. äro t.-effekter sällsynta men icke okända ->Dubbeltunga. — På piano kan stråkinstr :s t. imiteras med »brutet» (»fingerat») t. genom snabba alternerande upprepningar av en ton och dess oktav el. annat intervall (ev. samklang). Inom vokalt område förekom åtm. under slutet av 1500-t. och förra delen av 1600-t. en direkt motsvarighet till det instr. tremolot, dvs. snabba upprepningar av samma ton (t. ex. det av G. Caccini beskrivna ornamentet trillo); liknande vokala utsmyckningar förekommo också inom den greg. sången (notae vinnulae el. notae tremulae). I början av 1600-t. bet. däremot termen t. en drill. (Jfr också fr. tremblement, ->-Drill). I modernt språkbruk förekommer, att t. användes för vissa arter el. avarter av vibrato (->Chevrottera). I. B-n Tremula'nt, mekanisk anordning i orgeln för att sätta spelluften i vibration, varigenom den el. de stämmor, som matas härmed, tremulera. T. anlägges vanl. för en viss stämma el. manual. Endast i biograforglar etc. förekomma t. för hela verket. B. K. Tremule'ra, användningen av ->tre-molo; spec. dock inom sångtekniken bet. för en avart av ->vibrato, som vanl. härrör ur trötthet, indisposition el. bristande sångteknisk skolning. — Jfr även Chevrotera. Trenet [trane/], Charles, fransk vissångare (f. 1913 18/s), en av de främsta artisterna i sin genre, en äkta chan-1251 sonnier, som själv skrivit både texten och musiken till sina visor. Dessa ha i flera fall blivit intemat. slagnummer och upptagits även i andra artisters repertoar. La polka du roi, Le soleil et la lune, Les enfants s’ennuient le dimanche, Si tu vas ä Paris och La mer äro några av de mest kända. T. har turnerat i Europa (Sthlm o. Khmn 1947) och Amerika. K. R-n Trepa'k, rysk folkdans i snabb 2/4-takt, urspr. från Ukraina, har som nationell karaktärsdans ofta förekommit i ry. balettkomp., bl. a. Tjajkovskijs Nötknäpparen. Ett par nr i Musorgskij s cykel Dödens visor och danser ha karaktären av en t. K. R-n Treptow, Günther, tysk operasångare, tenor (f. 1907 22/io), sedan 1947 anställd vid Staatsoper i Wien. T., som utbildats i Berlin, var från 1936 eng. vid Deutsches Opernhaus där och från 1939 dessutom vid Staatsoper i München. T. har särsk. gjort sig känd som Wagnersångare och framträdde som Siegmund i Valkyrian vid festspelen i Bayreuth 1951; även gästspel på Metropolitan. G. P. Tresca, italiensk, enkannerligen tos-cansk folkdans, besläktad med saltarellon och tarantellan. Tria'den, tidning för kyrkomusikens och folkskolans vänner utg. i Nyköping 1852—56 under red. av C. J. Ericsson. En föregångare var tidskr. M e r c u r i u s, utg. i Nyköping av dens. 1850—52. Triangel, en påslagsidiofon, som begagnas i orkesterns slagverk. T. består av en stålstav, som böjts till en liksidig triangel. Den hänges upp i ett av hörnen, men så att den får svänga fritt, och anslås med en liten stålstav. Instr. användes först i operan (Glucks Iphigénie en Tauride 1779 och Mozarts Enleveringen ur seraljen 1782). Å. L-y Tricfnium, lat., trestämmig sång, under 1500-t. benämning på vokal musik för tre stämmor. T., som i likhet med bicinia åtnjöto stor popularitet i Tyskland under 1500- och början av 1600-t., förekomma bl. a. hos G. Rhaw (Tricinia_ latina, germanica, brabantica et gallica..., 1542), S. Calvisius (1603), M. Prae-torius (Musae Sioniae, 1605—10) och M. Franck (1611). De 3-st. koralsättningarna över protestantiska kyrokvisor hos Praetorius stå stilistiskt nära cantus firmus-motetten och den strängt genomförda, okolorerade orgelkoralen under samma tid. B. Hbs Trieznter Co'dices, ty. och lat., sju hand-skr. från 1400-t. i liten folio, bet. Cod. 1252