TVÄRFLÖJT Tvisöngur: »Island, farsaeldafron og hagsaelda,...» T. utfördes i allmänhet så att en sångare, vanl. denibäste, sjöng ackcmpanjemangsstämman (vox organalis el. bassus), medan de övriga sjöngo mel. (vox principalis el. tenor). Tempot var långsamt och sången stark; sluttonerna ut-höllos länge. Instr. användes aldrig. De bägge stämmorna rörde sig nästan enbart i parallella kvinter; stämkorsning förekom ofta. Stämmorna möttes vanl. unisont på samma ton. Tri-tonussprång i ackompanjemangsstämman påträffas stundom (se notex.). I nyare mel. användas andra harmoniska intervall än kvint och unisono mycket sällan och då endast som genomgångstoner. Ett spec. inslag i lydiska slutfall är förekomsten av tonen fiss i ackompanjemangsstämman (se notex.). Litt.: A. Hammerich, Studier over isländsk Musik (i Aarböger for nordisk Oldkyndighed og Historie 1899; även ss. Studien über islän-dische Musik i SIMG 1899/1900); B. Thorsteins-son, Islenzk bjoölög (»Isländska folkvisor», 1906—09); J. Leifs, Islenzkt tonlistareöli (»Den isländska musikens karaktär», 1922); dens., Is-ländische Volkslieder (i ZMW 1928/29); E. von Hornbostel, Phonographierte isländische Zwie-gesänge (i Deutsche Islandsforschung 1930). J. Th. Twitching [t°i't-], Herbert William, engelsk tonsättare (f. 1874 25/B), en av Frälsningsarméns mera bemärkta musikledare, åren 1912—47 ledare för Re-gent Street Band i London. Verk för blåsork.: Marscherna Regent Street och Heavenly lights, potpurriet The love of God samt komettsolona Silver threads och Wondrous love. P. A. Tworek, Wlandyslaw (W a n d y), dansk violinist av polsk börd (f. 1913 25/0), deb. 1944 och har nu uppnått en förnämlig position inom danskt musikliv. T. var först populär ledare av underhåll-ningsorkestrar men stud, vidare för bl. a. M. Schlüter och Erling Bloch; har framträtt mycket utomlands (Sverige ffg. 1945) och gjort grammofoninspelningar. Sch. Two-step [to: -] eng., eg. två steg, amerikansk sällskapsdans i 2/4-takt, på 1910-t. introducerad även i Europa. T. fick snart en mera långlivad variant i ->foxtrot, men bet. begagnas ännu alternativt härmed. K. R-n Tvärflöjt. 1. I dagligt tal endast flöjt (eng. cross flute, fr. flüte traversière, it. flauto traverso, ty. Querflöte), träblås-instrument, hos vilket tonen alstras genom att luftströmmen brytes mot den skarpa kanten av ett hål på ljudrörets sida (->Flöjter). Den moderna t. har under 1800-t. undergått genomgripande förändringar varigenom instr:s klangkaraktär förändrats. Det urspr. cylindriska ljudröret gjordes under 1700-t. koniskt och senare (på böhmflöjten) åter cylindriskt. T:s grundstämning är i D men behandlas som ett icke-transponerande instr. i C. För militärt bruk begagnas ofta en t. i Dess. Omfånget är h-c4. T. är av asiatiskt ursprung och fick sin tidigare västerl. spridning i Tyskland på 1100-t. Den hade då endast 6 grepphål, cylindrisk borrning och var tillverkad i ett stycke. I slutet av 1600-t. blev instr. populärt i Frankrike, och instrumentmakarfam. Hotteterre ägnade stor uppmärksamhet åt dess förbättring. Instr. började nu även användas i konstmusiken. Borrningen gjordes omvänt konisk, dvs. röret var smalast i dess nedre ända, instr. tredelades i huvudstycke, mellanstycke och fot, och de 6 grepphålen kompletterades med en (sluten) diss-klaff. Under nästan hela 1700-t. var denna typ i bruk om än med vissa förbättringar för korrigering av stämningen (J. J. Quantz). Omfånget var d1—g3. Klangen var tack vare det lilla, nästan cirkelrunda munhålet samt den koniska borrningen mjuk och vek som blockflöjtens med samtidigt ljusare och mera bärig. Mot slutet av 1700-t. blev det nödvändigt att införa flera kromatiska klaffar för att underlätta spelet, och fram till 1850 begagnades en t. med 4—8 klaffar. Omfånget utvidgades till h— a3, och tonen blev klangstarkare genom att munhålet vidgades och gjordes ovalt. Emellertid blev intonationen genom klaffhålens lägen orenare, och en akustiskt riktigare placering var omöjlig, då fingrarna ej skulle nå dem. T. Böhm konstruerade då 1832 en ny flöjttyp, ett helkromatiskt instr., på vilket hålen placerades på halvtonsavstånd. För att kunna täcka de 13 hålen uppfann han en sinnrik kombinations-mekanism, där de hål, som ej kunde täckas av fingrarna, slötos med klaffar, reglerade av ringar runt grepphålen. Denna första böhmflöjt hade ännu konisk borrning, men 1847 byggde han ett cylinderborrat instr. med mera tillfredsställande intonation. Då böhmflöjten även tekniskt 1281 41. Musik. IV. 1282