TVÄRSTÅND Tvärflöjt. Flöjt i omkr. Va storl., t. v. piccoloflöjt i omkr. V3 storl. stod långt över tidigare typer slog den alltmer igenom och är numera allmänt accepterad, även om den typiska flöjtklangen i de äldre instr. fått försakas för större och jämnare ljudstyrka, mera egaliserad intonation och villighet till virtuost passagespel. — Medan de tidigare t. tillverkades av buxbom, grenadill el. ebenholz, ja t. o. m. glas och elfenben, begagnas numera som material huvudsaki. grenadill och silver. Några amer. virtuoser blåsa på instr. av platina. Piccoloflöjt el. piccola (fr. petit flüte, it. flauto piccolo, ottavino, ty. kleine Flöte) är en t. hälften så stor som den vanliga och klingar därför en oktav högre. Dess utveckling och byggnad överensstämmer i stort sett med t. från 1700-t:s slut, då den började användas i militärmusiken och något senare i symfoniorkestern. (Den i 1700-t.-partitur använda bet. flauto piccolo avser en liten flageo-lett, ->Flageolett 1.) Altflöjt, ofta felaktigt benämnd b a s-flöjt, är en t. stämd i G, en kvart lägre än C-flöjten. Den kan numera tack vare moderna klaff- och hävstångsanordningar spelas som en t. med vanlig mensur. Den göres vanl. i metall antingen med rakt ljudrör el. med huvudstycket U-formigt tillbakaböjt. Instr. föreskrives i modernare partitur (Holst, Pfitzner, Schön-berg, Stravinskij m. fl.). Skolor för t. ha utgivits av bl. a. L. Hotte-terre le Romain (1711), J. J. Quantz (1752; nytr. 1906), J. G. Tromlitz (1786 o. 91), W. Barge, T. Berbiguier, L. Drouet, A. B. Fürstenau, H. Köh-ler, M. Moyse, L. Müller, W. Popp och H. Soussmann. Litt.: J. H. Ribock, Bemer kungen über die Flöte (1782); T. Böhm, Über den Flötenbau und die neuesten Verbesserungen desselben (1847; eng. uppl. 1882); dens., Die Flöte und das Flö-tenspiel... (1871; eng. uppl. 1922); H. M. Fitz-Gibbon, The story of the flute .. (£1928); R. S. Rockstro, A treatise on the construction, the history and the practise of the flute. .. (2s. å.); F. Sconzo, Il flauto e i flautisti (1930); H. Hassel-gren, Om flöjten och flöjtspelandets konst (1931 —43); T. B. Chapman, Flute technique (21951; m. fört, över flöjtlitt.); H. Kölbel, Von der Flöte... (s. å.); L. de Lorenzo, My complete story of the flute... (s. å.); M. Schwedler, Katechis-mus der Flöte und des Flötenspiels; H.-P. Schmitz, Querflöte und Querflötenspiel in Deutschland während des Barockzeitalters (1952; m. bibliogr.). Å. L-y 2. I orgeln öppen, cylindrisk, överblåsande labialstämma av 16'—2' tonhöjd med mild och fyllig, flöjtbetonad klangkaraktär. Benämnes även flüte traversière (i 8'-läge flüte harmonique, som 4' flüte o c t a v i an te). Svagare varianter äro flauto amabile, flauto d o 1 c e, flüte d’a m o ur e. Tvärstånd (fr. fausse relation, ty. Quer-stand, eng. cross el. false relation), term på satslärans område inom den tillämpade musikteorin, som på en gång angiver en satsteknisk situation och ett estetiskt värdeomdöme. T. består i, att 2 toner på ett motsägelsefullt sätt uppträda successivt i olika stämmor med en hård och störande verkan, som icke skulle ha uppstått, om tonerna förlagts till samma stämma. Vanl. är det fråga om en stamton och en kromatisk förändring av samma stamton Notex. 1—3. (notex. 1). Som särsk. störande har betraktats t. mellan dur- och mollters inom samma treklang, vidare är t. i regel mera störande till el. från en ytterstämma än i mellanstämmor. T. och det satstekniska förbudet däremot äro produkter av ett övervägande homofont, ackor-diskt betraktelsesätt. I äldre polyfon musik, där de enskilda stämmorna äro primärt melodiskt, linjärt koncipierade, är i själva verket t. en mycket vanlig företeelse (notex. 2). Den ovan beskrivna formen av t. kan kallas »successivt t.» till skillnad från »simultant t.», då de båda tonerna, alltså en stamton och den kromatiska förändringen av samma stamton, uppträda samtidigt. Denna senare form är också betingad av utformningen av samtidiga melodilinjer och förekommer ofta i äldre musik, inte minst från decennierna omkr. 1600 (notex. 3). I samband med den »dissonansernas emancipation», som ägt rum under 1900-t., har den under 1700- och 1800-t. förhärskande inställningen till tvärståndsverkningar förlorat sin estetiska betydelse. L B-n Tye [ta1], Christopher, engelsk tonsättare och präst (f. 1498 el. 99; d. 1572 el. 73), prof, i musik i Cambridge och org. vid katedralen i Ely 1541—61. T., som var en av sin tids mest berömda musiker i England, skrev mässor, services, motet-ter och anthems i utvecklad polyfon stil; det enda verk som utgavs under hans livstid var 1283 1284