TYSKLAND gan för förmedling av all denna tonkonst verkade från omkr. 1600 de s. k. collegia musica (_>Collegium musicum). En 200-årig glanstid. Med högbarocken (->-Barock) nådde den ty. musiken den hegemoni, som varat intill våra dagar. Hist. domineras epoken fram till 1750 av en enda tonsättargestalt, J. S. Bach, vars tonkonst kan betraktas som en syntes av fö-reg. skedens musikutveckling på alla områden utom operans och de nya strömningarna i tiden. Operan och ->oratoriet fingo samtidigt sin störste ty. mästare i G. F. Handel, som dock endast kort tid verkade i hemlandet. Bach bet. såväl en kulmen som en vändpunkt: redan hans söner W. F., C. P. E. och framför allt J. C. Bach tillhöra den nya tiden (->För-romantik, Känslosam stil). Överhuvudtaget uppvisar 1700-t. en markant stilbrytning mellan ->generalbasens äldre tidevarv och den nya ->-galanta stilen. Musikerna, t. ex. G. P. Telemann och även Bach själv, anpassade sig snabbt efter de moderna kraven, häri understödda av teoretiker ss. J. Mattheson och F. W. Marpurg. Fr. och it. inflytelser gjorde sig åter gällande, främst på operans fält, där Telemann och framför allt J. A. Hasse vunno eur. ryktbarhet. En mer nationell inriktning innebar det ty. ->sångspelet med J. A. Hiller och G. Neefe som främsta repr., och en liknande linje följdes inom lieden bl. a. av ->-Ber-linskolans tonsättare. På instr. område utvecklades en större livaktighet. ->Klavermusiken berikades såväl tekniskt-formellt som innehållsmässigt av C. P. E. och J. C. Bach samt J. Schobert, medan orkestermusiken genom J. C. Bach och ->Mannheimskolans medl. erhöll ett betydelsefullt uppsving, såväl betr, själva ork.-språ-ket (^-Instrumentation, Orkester) som betr, dess former, vilka alla kort därefter skulle nå en höjdpunkt med ->-wienklassicismen. Härmed befästes även den instr. musikens dominans över vokalmusiken, vars tendenser spårats under större delen av årh. och som ägt bestånd in i vår egen tid. Kyrkomusiken hade betänkligt förflackats, och operan fick övervägande sina impulser från Italien. Under inverkan av J. J. Winckelmanns konstteor. nyklassicism och fr. opera genomförde Gluck sin operareform (->Opera, sp. 1349 f.), som dock mera beaktades utanför Tyskland. Mot en ty. operakonst strävade främst I. Holzbauer och M. Schweitzer. Individualismens och romantikens tid. Med wienklassicismen och Beethoven nådde den ty. musiken åter en av sina höjdpunkter, präglad av klassisk balans mellan å ena sidan innehåll och form och å den andra mellan högsta individuella tonspråk och objektiv gestaltning. De stora musiktyperna ->symfoni, ->konsert, -^-stråkkvartett, ->sonat och ->lied hade alla förts till en hög grad av fulländning, samtidigt som 1700-t :s musikformer, 1289 främst ->-sonatformen, förlänats yttre och inre fasthet. Genom allmängiltigheten i sitt tonspråk kom Beethoven att dominera 1800-t:s musikutveckling, oavsett vilka riktningar dess skilda tonsättare tillhörde. Musikhist. sett kan årh. bet. som ->-romantikens tidsålder, ehuru även inom denna olika strömningar kunna urskiljas. Medan en riktning med direkt utgångspunkt från Beethoven och F. Schubert i instr.- och vokalmusik sökte bibehålla en viss formell objektivitet (F. Mendelssohn, R. Schumann, J. Brahms o. a.), företrädde en annan en subjektivare målsättning med operan och programmusiken som främsta uttrycksmedel (Liszt, Wagner o. a.). Romantiken framträdde fullt utbildad hos E. T. A. Hoffmann och nådde sitt fullmogna uttryck i C. M. von Webers opera Friskytten (1821). Denna linje följdes sedan av L. Spohr och H. Marschner för att kulminera med R. Wagner, årh:s störste musikdramatiker och en av operakonstens största nyskapare. Kring Wagner och dennes krets, främst F. Liszt, utbildades ->högromantiken. Även dessa tonsättare betraktade Beethoven som sin förebild men ansågo att dennes formvärld bragts till sådan fulländning, att vidare utveckling av dens. ej var möjlig. Så uppstodo nya former, särsk. på instr.-musikens fält, ss. ->-symfonisk dikt o. a. ->programmusik. Den nya skolan (den »nytyska») kom snart i visst motsatsförhållande till den grupp, som företräddes av Mendelssohn, Schumann och Brahms: de båda riktningarnas geografiska centra voro Weimar resp. Leipzig; den sistn. stadens MK blev ett av Tysklands främsta musikundervisningscen-tra. Några av sina vackraste uttryck fann romantiken på körmusikens, liedens och pianomusikens fält där Mendelssohn, Schumann och Brahms åter voro ledande; inom pianomusiken gjorde även Liszt en märklig insats. Romantiken stimulerade även till förnyat studium av äldre epokers tonkonst: Bach-renässansen inleddes av Mendelssohn, och med ->cecilianismen och F. X. Haberl uppstod en livaktig strävan att återuppliva spec. 1500-t:s kyrkomusik (Palestrina). Dessutom må nämnas de storartade nyutg., som från mitten av 1800-t. publ. av äldre tonsättares verk (->Mo-numentaupplagor, suppl.). Ty. musikforskning erhöll med bl. a. H. Riemann, C. Sachs, W. Gurlitt, H. J. Moser, F. Blume o. a. en ledarställning på sitt område, som den bibehållit även efter 2. världskriget. Nya strömningar. Sin efterklang fick 1800-t. i ->senromanti-ken med R. Strauss, H. Pfitzner och M. Re-ger som ledande kompositörer. Dessa bilda även portalen till det nya årh., där åtm. den förstn. alltjämt dominerar, främst genom sina sceniska verk. Under 1900-t. har Tysklands musikliv stått i brännpunkten för en rad nya strömningar, vilka uppstått till följd av den romantiska musikens kris (förebådad redan i Wagners Tristan). Under 1910-t. framkommo 1290