TYSKLAND sålunda ->atonalismen kring österrikaren A. Søhönberg samt dess parallellföreteelse ->ex-pressionismen, vilka båda funno uttryck i P. Hindemiths tidigare verk. Hindemith anslöt sig även till ->neoklassicismen och den ->nya sakligheten, vilka efter första världskriget reste krav på en total uppgörelse med romantiken. Till dess främsta tonsättarnamn hörde vidare F. Busoni, H. Kaminski, E. Pepping, H. F. Micheelsen och H. Distler. Flera av dessa voro även verksamma efter linjer, som utstakades av ->~orgelrörelsens repr. (A. Schweitzer, E. Rupp m. fl.). Gemensamma mål voro skapandet av en renässans för hem- och amatörmusiken (~>Allsång, Gebrauchsmusik, Hausmusik, Musikaliskt folkbildningsarbete, sp. 1069, Skolmusik). Till samma tid hör även ->-tolvtons-musiken, vars mest kände repr. i Tyskland blev tjecken E. Krenek; denna tonkonst fick dock temporärt vika för neoklassicism och vi talism. Denna frejdiga experimentlusta dämpades men avstannade icke efter regimskiftet 1933 — då flera av de ledande extremisterna lämnade landet — vilket bäst bevisas av den snabbhet, med vilken ty. musik efter 2. världskriget, trots de svåraste förhållanden, vetat hävda sin tidigare ställning. Särsk. inom operan ha märkliga insatser gjorts till förmån för en mer förtätat intellektuell konst, präglad av strävan efter dramatisk och realistisk sanning. Som tongivande på detta område må nämnas C. Orff, H. Reutter, W. Egk, B. Blacher, W. Zillig och H.-W. Henze, medan instr.- oich vokalmusiken i K. A. Hartmann, W. Fortner och K. Höllei' ser sina ledande personligheter. En särställning intager ånyo Hindemith. Nutida musikliv. Det 2. världskriget medförde en i det närmaste total destruktion av Tysklands musik-org.: alla operascener utom Stuttgarts och Wiesbadens blevo mer el. mindre förstörda, och de stora orkestrarna sågo sina medl. skingrade. Men redan 1948 kunde musiklivets återuppbyggnad anses fullbordad, och en konsolidering inträdde som 1951 ffg. visade det ty. musiklivet i dess tidigare livaktighet. Karakteristiskt för dagens situation är en vittgående decentralisering inom musikodlingen: de stora städerna Berlin och München dominera icke som förr. Av operainstitutioner må framhävas Staatsoper och Städtische Oper i Berlin, Bayerische Staatsoper i München samt scenerna i Darmstadt, Dresden, Essen, Freiburg i. Br., Hannover, Hamburg, Kiel, Köln, Stuttgart och Wiesbaden. Som ledande ork. framstå Phil-harm. Orch. i Berlin och München, Gürzenich-Or|ch. i Köln o. a., vartill komma en rad utmärkta radioork. ss. de i Väst-Berlin (RIAS), München, Baden-Baden, Frankfurt a. M., Köln, Hamburg och Stuttgart. Ären efter 2. världskriget tillkommo t. o. m. två första rangens ork.: Bamberger Symphoniker, främst rekryterad ur den förutvarande Deutsches Philharm. Orch. i Prag, samt Stuttgarter Kammerorch., som ledes av K. Münchinger. Livaktiga musikfester sätta åter sin prägel på ty. musikliv ss. de i Berlin, München, Wiesbaden, Göttingen (Händel), Würzburg (Mozart), Ansbach (Bach) och Bonn (Beethoven); ny musik har spec. framförts vid festveckor i Braunschweig, Darmstadt, Donau-eschingen, Frankfurt a. M. och Konstanz. Den samtida musiken har sin högborg i München med K. A. Hartmanns Musica viva som främsta organisation. Ett tecken på stabilisering utgjorde Bayreuth-festspelens återöppnande 1951. Intresset för kammarmusik har gått något tillbaka, liksom för lieden; desto livaktigare är körverksamheten. Musikundervisningen liksom musikvetenskapen ha återfunnit sin tidigare standard: av MK märkas alltjämt de i Berlin och München, vartill som främsta inst. kommit de i Darmstadt, Detmold och Freiburg i. Br. Som ledande förlag stå i våra dagar B. Schotfs Söhne i Mainz, Bärenreiter-Verlag i Kassel och Breitkopf & Härtel i Wiesbaden. Av musiktidskr. kunna nämnas Melos, Das Musik-leben och Musica. Bland fören. må nämnas Verband Deutscher Tonkünstler, som reorg. 1947, samt Gesellschaft für Musikforschung, gr. 1947 i Göttingen. Jämförande art.: Berlin, Dresden, Frankfurt a. M., Hamburg, Köln, Leipzig, München m. fl. stadsart. Monumentauppl.: Publikation älterer prak-tischer und theoretischer Musikwerke vorzugs-weise des 15. und 16. Jahrh:s (29 vol., 18691— 1905); Denkmäler deutscher Tonkunst (65 vol., 1892—<1931); Denkmäler der Tonkunst in Bayern (36 vol., 1900—31); Publikationen älterer Musik (14 vol., 1926—40); Das Chorwerk (52 h., 1929— 38); Das Erbe deutscher Musik: Reihe 1 (25 vol., 1935—43), Reihe 2 (10 vol., 1936—42); Capella. Meisterwerke mittelalterlicher Musik (1 vol. ff. 1950 ff.). Litt.: Allmänna översikter: LavE 1: 2; AdHM; J. A. Fuller-Maitland, Masters of German music (1894); A. Schering, Deutsche Musikge-schichte im Umriss (1917); H. J. Moser, Geschichte der deutschen Musik (3 vol., 1920—24; flera uppl.); H. von der Pfordten, Deutsche Musik... (21920); H. Mersmann, Eine deutsche Musikgeschichte (1935); J. Müller-Blattau, Ge-schichte der deutschen Musik (1938); O. Schu-mann, Geschichte der deutschen Musik (1940); R. Malsch, Geschichte der deutschen Musik (■31949); H. J. Moser, Kleine deutsche Musikgeschichte (31950). Spec. översikter: W. Bäumker, Zur Geschichte der Tonkunst in Deutschland von den ersten Anfängen bis zur Reformation (1881); H. Kretzschmar, Musikalische Zeitfragen (1903); L. Schiedermair, Die deutsche Oper (1930); J. Müller-Blattau, Das deutsche Volkslied (1932); W. Berten, Musik und Musikleben der Deutschen (1933); E. Bücken, Musik aus deutscher Art (1934); dens., Deutsche Musikkunde (1935); E. Preussner, Die bürgerliche Musikkultur ... (1935); E. Rebling, Die soziologischen Grundlagen der Stilwandlung der Musik in Deutschland um die Mitte des 18. Jahrh:s (diss. 1935); 1291 1292