UTTINI som »solmisationshymn», i det dess 1. vers användes av Guido av Arezzo som minnesvers vid övning i tonträffning. Versen lyder: Ut quaeant laxis resonare fibris Mira gestorum famuli tuorum, Solve pol-luti labii reatum, Sancte Joannes, för att dina tjänare skola kunna få sin själs strängar att rätt tolka dina underbara gärningar, så rena då deras läppar från all orenhet, helige Johannes. Från ordet ut (senare utbytt mot sol-misationsstavelsen do) stiger mel. med en ton vid vardera resonare, mira, famuli, solve och labii. Första stavelserna i dessa ord blevo härigenom solmisationsstavelser, och efter dem fingo skalans toner sina namn, do, re, mi, fa, sol, la, till vilka senare fogades stavelsen si. Jfr Hexakord, Solmisation. R. S. Uttini [otf-], Francesco Antonio Baldassare, tonsättare av italiensk börd (1723—95), från 1755 verksam i Sverige som ledare för ett it. operasällskap och som hovkapellm. från 1767 och kapellm. vid den gustavianska operan en av de drivande krafterna i Sthlms musikliv. — LMA 1772. Född i Bologna, var U. elev till Padre Mar-tini och möjl. även av Perti. Efter att ha komp, en solokantat (1739), oratoriet Giuditta (1740) samt operan Alessandro nelle Indie (trol. för Genua 1743), blev han s. å. trots sin ungdom led. i Accad. Filarmonica i Bologna. Från 1753 engagerad som kapellm. hos operaimpres-sarien P. Mingotti, kom U. till Khmn och skrev för säsongen 1753—54 operorna Olimpiade och Zenobia. På våren 1755 bosatte sig U. i Sthlm och var några år framåt ledare för ett litet it. operasällskap, som spelade på Drottningholm. U. slog genast an som tonsättare, och efter uppf. av II re pastore (1755) förklarades i tidskr. Svenska Mercurius, att operan »af alla teatraliska föreställningar, som någonsin skett i Sverige ostridigt var den präktigaste». Som hovkapellm. bidrog U. i hög grad till konsert-livets förkovran, och för den fr. teatertruppen, som spelade i Sthlm 1753—71, skrev han originalmusik till flera komiska stycken. Vid den sv. operans instiftande eng. han som kapellm., från vilken befattning han erhöll avsked 1787. I sina it. operor från 1750-t. visar sig U. vara en ganska rättrogen anhängare till den neapol. solooperan från seklets mitt. Han är en vek och ofta även innerlig melodiker och lyckas som dramatisk berättare bäst i pastoralen. En viss benägenhet för konsertanta inlägg i orkestersatsen (bl. a. för fagott och cembalo) kan möjl. tydas som en orientering mot nyneapolitanar-na; däremot saknas nästan helt varje tecken (i form av brett upplagda ackompagnatoscener) på en anslutning till den dram. regenerering av operadramat som utgick från kretsen kring Hasse. Thetis och Pelée (1773), varmed den sv. operan invigdes, har it. ariemelodik, uppblandad med visartade inlägg, erinrande om fr. 1321 Francesco Uttini. opéra comique; därjämte har U. försökt — icke alltid med större framgång — anpassa sin stil till den fr. lyriska tragedins processionsmusik. It. förblir U. i huvudsak även i sin sista opera, Aline, Drottning av Golconda (1776), ehuru även här kan spåras inflytande från det fr. sångspelet. Som operakapellm. togs U. de första åren efter 1773 flitigt i anspråk för festligheterna vid hovet (prologer m. m.) och skrev bl. a. körer till Racines Athalie (1776) och Iphigenie (1777) och i samarb. m. Kraus även körmusik till Adlerbeths skådespel Oedipe (1792); tills, m. H. F. Johnsen komp, han även divertissemen-ten i Gyllenborgs Birger Jarl (1774). I början av 1770-t. alltjämt livligt beundrad både som kompositör och orkesterdirigent, ställdes U. efter Naumanns första besök i Sverige 1778 småningom i skuggan av denne — längre fram även av Kraus och Vogler — och betraktades t. o. m. redan före sin död som mus. antikverad. — U:s första hustru, Rosa S c arla tti (1727—76), medv. som kontraalt i hans operor från Drottningholms-tiden efter att tidigare ha uppträtt i Venedig och hos P. Mingotti i Leipzig, Hamburg och Khmn. Hans andra hustru (sedan 1788), Sofia Ulrika Liljegren (1765—95), var 1782—88 anställd vid Operan och uppbar titeln hovsångerska. Verk (u. n.): Operorna Astianette el. Andro-mecca (1748), Demofoonte (före 1753), Siroe (ca 1754), L’isola disabitata (1755), L’eroe cinese (1757), L’Adriano in Siria (s. å), Il sogno di Scipione (1764); fr. sångspel: Le guy de chène (1766), L’aveugle de Palmyre (1768?), Soliman II ou Des trois sultanes (1765?), Cythère assie-gée (1768?), Psyché (1766 el. 70?). — La passione di Gesu Cristo, signor nostro (1766), Musik till Adolph Friedrichs kyrkas invignings-act (1774); kammarmusik: 6 sonates pour le clavessin, Sonata a violino solo, trios för 2 vl. och vlc. m. m. — Ms. i K. teaterns notbibi., MA:s bibi., UUB. 1322