WAGNER, R. Frånsett en 6 månaders musikteor. utbildning för thomaskantom T. Weinlig (1831) var han även på detta område huvudsaki. självlärd. En del smärre kammarmusikverk jämte pianostycken tillkommo; som främsta ungdomsarbeten framstå några uvertyrer samt en symf. C-dur (1832), vilken följ, år uppf. i Gewand-haus i Leipzig. Nödvändigheten att tjäna sitt livsuppehälle förde Wagner 1833 in på kapellm.-banan. Under 6 år verkade han som operadirigent i Würzburg, där brodern Albert (1799—1874) var regissör, Magdeburg, Königsberg och Riga, ständigt förföljd av ekonomisk otur men också av en vaknande tro på sitt tonsättarkall. Det första försöket, Die Hochzeit (1832), utdömdes av systern, operasångerskan Rosalie Wagner (1803—37), och förblev en torso, den andra operan, Die Feen (1833) framfördes först efter Wagners död (1888), och Das Liebesverbot (1835—36; efter Shakespeares Lika för lika) upplevde endast en föreställning (Magdeburg 1836) på grund av teaterns bankrutt. I Magdeburg lärde Wagner känna skådespelerskan Christine Wilhelmine (Minna) Planer (1806—66), med vilken han gifte sig i Königsberg 1836. Äktenskapet blev mycket disharmoniskt: de båda makarna voro varandra alltför olika, och de levde senare långa perioder åtskilda. Dock upphörde Wagner aldrig att i den mån det var honom möjligt sörja för henne. Wagners finansiella läge hade emellertid blivit alltmer prekärt. Han vände därför sina blickar mot Paris, Europas dåv. operacentrum, där f. ö. möjligheterna för en tonsättare att leva av sin konst voro avsevärt större än i Tyskland. De största förhoppningar knöt han dessutom till Rienzi, den »stora opera», varpå han arbetat sedan 1838 och vartill han fått stoffet från E. Bulwer-Lyttons likanämnda roman. I slutet av juni 1839 lämnade Wagners brådstörtat Riga för att sjövägen över England nå den franska huvudstaden. Resan blev ytterst stormig — fartyget fick söka nödhamn på norska kusten — men gav i gengäld rikt konstnärligt utbyte: Wagner fick härunder impulsen till sitt första mer självständiga verk, Den flygande holländaren. Paristiden (sept. 1839—apr. 1842) blev en av de svåraste i Wagners liv. Av de förbindelser han där knöt, visade sig endast Meyerbeer vara något att bygga på. För att draga sig fram nödgades Wagner göra rutinarbeten och arr. åt musikförläggare, skriva tidningsart. m. m. Dock mognade han här till konstnär, medveten om sina syften i verk som den gripande Eine Faust Ouvertüre (1840), Holländaren (1841; vars urspr. text han måste sälja till Stora operan), sånger . samt djupt upplevda tidskriftsart. om Beethoven och ty. musik. På Meyerbeers rekommendation hade Rienzi, fullb. 1840, antagits av Dresden-operan; dess framförande 1842 blev en lysande succé, och Wagner kunde återvända till Tyskland. Sedan även Holländaren med viss framgång uruppf. i Dresden 1843, kallades Wagner s. å. som bitr, kapellm. till dess Hofoper. På mindre än ett år hade han vunnit anseende som en av landets mest löftesrika tonsättare, vartill han snart lade ryktet som en av dess bästa operadirigenter. I Dresden följde några rikt givande år, då tonsättaren s. a. s. skisserade upp hela sitt kommande livsverk. I Frauen-kirche framfördes 1843 hans oratorium Das Liebesmahl der Apostel, 1844 fullb. Tannhäuser och i samband därmed planerades Mäster-sångarna; 1848 var Lohengrin färdig och här umgicks Wagner även med tanken på att gestalta ett Parsifal-drama. I nov. s. å. avslutades dikten Siegfrieds Tod, ursprunget till Nibelungens ring. Den sistn. fick dock vila, då Wagner ännu icke var säker på den mus. behandlingen av stoffet: endast så mycket stod klart för honom, att orkestern här skulle tilldelas en vida större roll än i någon annan samtida opera. Genom sitt konstnärligt-sociala patos — han ansåg operakonsten vara ett av de viktigaste medlen för uppbyggandet av en nationell, bärkraftig kultur — greps Wagner av den revolutionära våg, som från 1848 sköljde över Europa. När revolutionen i maj 1849 nådde Dresden, var han med bland aktivisterna, och dess undertryckande betydde samtidigt landsflykt för honom. Wagner begav sig till Liszt i Weimar, med vilken han sedan föreg. år var förenad i en vänskap, som — trots påfrestningar — varade livet ut. Med dennes hjälp kom han till Zürich, där han huvudsaki. uppehöll sig de närmaste 8 åren. Hans svåra finansiella läge lättades genom uppoffrande vänner, ss. Liszt, Julie Ritter och framför allt Otto Wesendonck (1815—96). I Zürich tillkommo först flera av Wagners viktigaste konstpolitiska skr. ss. Das Kunst-werk der Zukunft (1849), Oper und Drama (2 bd, 1850—51) och Eine Mitteilung an meine Freunde (1851). Här utarb. han nu även retrospektivt Nibelungen-tetralogin: ur Siegfrieds Tod (Ragnarök) föddes Der junge Siegfried (senare Siegfried), och denna gav i sin tur impulsen till Valkyrian och Rhenguldet. Mot slutet av 1852 förelåg hela dikten färdig; komp.-arbetet började först 1853. Rhenguldet avslutades 1854, Valkyrian 1856 och i juli 1857 även de 2 första akterna av Siegfried. Av flera orsaker avbröt Wagner härmed arbetet på Nibelungens ring. Trol. insåg han omöjligheten av att få ett verk av dessa dimensioner uppfört i Tyskland, trots att han där framstod som en av de mera populära operakompositörerna, sedan Liszt med Lohengrin (Weimar 1850) och Tannhäuser röjt väg för honom. En djupare anledning var dock, att hans tankar börjat sysselsätta sig med andra ämnen, främst Tristan och Isolde, vars kärlekssaga aktualiserats för honom genom den varma känsla och djupa förståelse han sedan 1854 mött hos O. Wesendoncks unga hustru, författarinnan Mathilde Wesendonck, f. Luckemeyer (1828—1902). Ett buddistiskt drama, Der Sieger, planerat 1856, sköts likaledes 1333 1334