W AGN ER, R. Cosima Wagner. åt sidan — därur framsprang följ, år skissen till Parsifal — och sedan Wagner i april 1857 överflyttat till den s. k. »asylen» vid den wesendonckska villan i Zürich inleddes omedelbart arbetet på Tristan: texten färdigskrevs sommaren s. å. och musiken till 1. akten fullb. följ. år. Samtidigt tillkommo de 5 ork.-sångerna till texter av Mathilde. Förhållandet dem emellan kom 1858 till en kris genom Minna Wagners svartsjuka: Wagner reste till Venedig, där 2. akten av Tristan komp. 1859; den sista skrevs i Luzern på hösten s. å. Åter följde en synnerligen påfrestande tid för Wagner, och åter försökte han sin lycka i Paris. Han dirig. 1860 3 konserter med fragment ur egna verk, icke utan framgång, och genom inflytelserika vänners förmedling förmåddes Napoleon III att beordra uppf. av Tannhäuser, som Wagner försåg med vissa tillägg och ändringar. Framförandet ägde rum 1861 men framkallade skandal genom nationalistiska demonstrationer. I Wien repeterades Tristan, och Wagner, som nu erhållit amnesti för alla ty. länder utom Sachsen, skyndade dit. Här mötte honom budskapet att Tristan måste nedläggas, och han var åter hänvisad att ge konserter. Under tiden hade han 1862 påbörjat Mästersångama, som dock måste avbrytas för konsertresor, bl. a. till Ryssland 1863, där han hade stora framgångar. Skulderna växte, och Wagner stod sammanbrottet nära, då han 1864 i Stuttgart kallades av Lud-wig II av Bayern till München, för att där med H. von Bülow som främste medhjälpare själv övervaka framföranden av sina verk under gynnsammast möjliga betingelser. Här framfördes 1865 bl. a. Tristan under Bülows ledning, och konungen umgicks med planer på att låta G. Semper bygga en stor Wagner-teater i München. Nu vaknade Wagners avundsmän på allvar, och i dec. 1865 tvangs han att lämna hovet och staden. Största oviljan väckte säkerl. Wagners förbindelse med Cosima von Bülow (1837— 1930), Liszts dotter. De hade ffg. mötts i Paris 1853, och 1857 hade Bülows som nygifta besökt Wagners i Luzern. Cosima blev Wagners sekr. i München, och mellan dem uppstod en djup böjelse; efter Cosimas skilsmässa från Bülow ingingo de i aug. 1870 äktenskap i Luzern. Med Cosima hade Wagner 3 barn, I s o 1 d e (1865—1919), Eva (1867—1942) och Siegfried. I sin hustru fann Wagner den förstående medhjälpare och trofasta vapendragare, han alltid saknat, och hennes insatser efter Wagners död för hans livsverk blevo av avgörande betydelse. Från München begav sig Wagner till Schweiz, där han från 1866 i Triebschen vid Luzern fann en uppehållsort för de närmaste 7 åren. Idén till en teater för nationella festspel tog allt fastare form och 1872 kunde grundstenen läggas för det nya konsttemplet i ->Bayreuth. Dessförinnan hade Mästersångarne i Nürnberg fullbordats 1867; dess premiär i München under Bülow följ, år blev en av Wagners största segrar. S. å. återupptogs arbetet på Siegfried (färdig 1869), 1870 tillkom den ljusa Siegfried Idyll, 1871 Kaisermarsch, och 1874 var i och med fullbordandet av Ragnarök, hela Nibel-ungens ring avslutad. Flera viktiga skr. höra även till denna period, däribl. Staat und Religion (1864), Was ist deutsch? (1865), Über das Dirigieren (1869) och Beethoven (1870), varjämte Wagner från 1865 började diktera sin självbiogr. (offentligt publ. först 1911). I apr. 1872 bröt Wagner upp från Schweiz för att bosätta sig i Bayreuth. De nästa 10 åren var han ånyo inbegripen i kamp för att realisera festspelstanken och vidmakthålla densamma. År 1876 följde festspelens högtidliga invigning med Nibelungens ring. Ännu ett verk återstod att fullborda: Parsifal-stoffet togs åter upp, och i apr. 1877 var dikten och i jan. 1882 även musiken färdig. Vid sista ParsifaZ-framförandet d. å. i Bayreuth (29/8) fick Wagner rycka in och leda föreställningen till slut: det blev hans sista uppgift som dirigent. För att söka lindring för sin hälsa reste Wagner i sept. 1882 till Venedig, där han i sin bostad (Palazzo Vendramin) i febr. följ, år drabbades av den hjärtattack, som ändade hans liv. Under tillslutning från hela världen bisattes kistan den 18/2 i den grav, Wagner låtit ordningställa åt sig i Villa Wahnfrieds trädgård. Även som människa var Wagner en motsättningarnas man, fylld av högsta konstnärliga allvar och tro på sin kallelse, men också i besittning av en vital charm och andlig överlägsenhet, som avväpnade även motståndare. Hans egocentricitet och böjelse för borgerlig lyx voro utslag av tidsandan och voro nödvändiga för genomförandet av hans livsverk. Hans natur var, som T. Mann träffande påpekat, sammansatt av såväl demoni som av 1335 1336