W AGN ER, R. färgad, men äger en sällsynt förmåga av förnyelse. I sitt motivval citerade Wagner stundom andra samtida, men den färdiga musiken bär alltid hans personlighets hallstämpel. I sin deklamation följer han nära den ty. språkmelodin. Formell nydanare är han främst i sina uvertyrer och förspel; de förra ha ibland byggts ut till mindre symf. dikter. Därjämte slopade han teoretiskt och mestadels även praktiskt de slutna »numren» i sina verk och har i stället genomgående begagnat ett (av ariosa moment avbrutet) recitativ (ty. Sprech-gesang), buret av orkesterns motivsymbolik och täta tonmålande element. Det harmoniska liksom det klangliga är mycket framträdande; däremot är det kontrapunktiska mindre framhävt (utom i Mästersångarna). Wagner har endast i undantagsfall citerat ty. folkton; någon betydelse för hans melodik hade den icke. Sin orkester behärskade han till fulländning: dess klangvärld berikade han dels genom införande av nya el. då mindre brukade instr. ss. wagnertubor (->-Tuba 1), bastrumpet (->Trumpet 1), kontrabasbasun (->Basun 1) samt eng. horn och basklar., dels genom en utökning (t. ex. 3 av varje träblåsinstr.) och skickligt utnyttjad delning (särsk. betr, stråkarna) av den gängse orkesterbesättningen. I Wagners konstteoretiska tänkande stod teatern i centrum: dess egenskap av nationell bildningsanstalt är en hörnsten i hans konstteori. Som högste konstdomare satte han folket och de upplysta styresmännen: det merkantila kalkylerandet med konst och konstnärer var honom en styggelse. Han ivrade för en konstens nationalism med operadramat som högsta uppenbarelseform. Som konstnär kände han djupt samhörigheten med ty. väsen och tankevärld; politisk nationalism intresserade honom däremot endast i den mån den kunde befrämja hans allmänna konstnärliga syften. Wagners betydelse blev enorm, och ända in i våra dagar har han övat inflytande på ton-skapandet. I Tyskland stod hela den efterfölj. generationen mer el. mindre i hans skugga, och i alla länder ha ung. samtidigt kompositörer öppet el. förstulet bekänt sig till honom. I Sverige blev särsk. Peterson-Berger den, som klarast insåg, vart Wagner syftade. Som den store »vägdelaren» i operans senare historia ha även nutidens tonsättare måst taga ställning till Wagner och hans verk. Scenisk musik: Operorna Die Hochzeit (1832; ofullb.), Die Feen (1833; München 1888), Das Liebesverbot (1835—36; Magdeburg 1836), Rien-zi, der letzte der Tribunen (1838—40; Dresden 1842; Rienzi, Sthlm 1865), Der fliegende Hol-länder (1841; Dresden 1843; Den flygande holländaren, Sthlm 1872), Tannhäuser (1843—44; Dresden 1845; Sthlm 1876), Lohengrin (1846— 48; Weimar 1850; Sthlm 1874), Der Ring des Nibelungen, tetralogi (1853—74; Bayreuth 1876; Nibelungens ring, Sthlm 1907): Das Rheingold (1853—54; München 1869; Rhenguldet, Sthlm 1901), Die Walküre (1854—56; München 1870; Valkyrian, Sthlm 1895), Siegfried (1856—69; 1339 Bayreuth 1876; Sthlm 1905) och Götterdäm-merung (1869—74; Bayreuth 1876; Ragnarök, Sthlm 1907), Tristan und Isolde (1857—59; München 1865; Tristan och Isolde, Sthlm 1909), Die Meistersinger von Nürnberg (1862—67; München 1868; Mästersångame i Nürnberg, Sthlm 1887) samt Parsifal (1877—82; Bayreuth 1882; Sthlm 1917), alla till egna texter. Verk för ork.: Symf., C (1832), 9 uvertyrer, däribl. till E. Raupachs König Enzio (1832), vidare Christoph Columbus (1835), Rule Bri-tannia (1836), Polonia (s. å.) och Eine Faust Ouvertüre (1840); Huldigungsmarsch (1864), Siegfried Idyll (1870), Kaisermarsch (1871), Grosser Festmarsch (1876; för Philadephia-utställningen s. å.). Vokalverk: Neujahrs-Kantate (1834; bl. kör m. ork.), oratoriet Das Liebesmahl der Apostel (1843; manskör o. ork.), An Webers Grabe (1844; manskör a cap.) o. a. körverk; solosånger, däribl. Sieben Kompositionen zu Goethes Faust (1832), Der Tannenbaum (1838), Les deux grenadiers (Heine; 1839—40), Dors, mon enfant (1840), Attente (V. Hugo; s. å.), Fünf Gedichte: Der Engel, Stehe still!, Im Treibhaus, Schmerzen och Träume (Mathilde Wesendonck; 1857—58) m. fl. Övriga verk: Stråkkvart., D (1829; utg. 1948 av G. Abraham); pianokomp., däribl. sonat, B (1831), Fantasia, fiss (s. å.), Album Sonate, Ess (1853), Albumblatt, Ass (1861) och C (s. å.); bearb., arr. m. m. — Gesammélte Schriften und Dichtungen (10 bd, 1871—83; 12 bd, °1911; flera uppl.), Mein Leben, självbiogr. (3 bd, 1911; eng. uppl. 1911; fr. 1927; kritisk uppl. av W. Altmann, 2 bd, 1923). — Briefe... (17 bd, 1911—13); Letters of R. W. The Burrell collec-tion... (1950; utg. av J. N. Burk); H. A. Fiecht-ner, Neugefundene W.-Briefe (i Das Musik-leben s. å.). En kritisk samlingsuppl. av W:s mus. verk, planerad i 20 bd, utg. Breitkopf & Härtel (9 vol., 1912—22). Litt.: W.-litt. är utomordentligt rik, och redan N. Oesterlein, Katalog einer R. W.-Bibliothek (4 bd, 1886—95) upptar 10181 nummer på arbeten och art. publ. under W:s livstid. Här nedan förtecknas endast viktigare huvudarbeten, senare utg. litt. samt nord, verk om W. I övrigt se bibliogr. i dessa, i L. Frankenstein, Bibliographie der auf R. W. bezüglichen... Literatur ... 1907—11 (1912) och Mary Burrell, Catalogue of the Burrell collection of W. do-cuments... (1929) samt i Baker’s Biographi-cal dictionary... (41940) och H. J. Moser, Musiklexikon (31951). Huvudverk: C. F. Glasenapp, Das Leben R. W:s (6 bd, 1894—1911; flera uppl.); H. T. Finck, W. and his works (2 bd, 51898); W. A. Ellis, Life of R. W. (6 bd, 1900—08; urspr. baserad på Glasenapps biogr.); Mary Burrell, R. W.... (21905); M. Koch, R. W. (3 bd, 1907— 18; m. utförlig bibliogr.); R. Bürkner, R. W.... ("1919); G. Adler, R. W. (21922; fr. uppl. 1909); F. Pfohl, R. W.... (H924); G. A. Hight, R. W., a critical biography (2 bd, 1925); J. Kapp, R. 1340