W ALD STEINSON ATEN Fartein Valen. parafraser över Psaltarens psalmer och 152 mel. av W., av vilka på 1500-t. genom tillfälligheters spel 19 kommo att upptagas i sv. psalmböcker; ännu i SvK 1939 finnas 6 mel. av W., nr 115, 203, 208, 280, 292 och 309. I. S. Waldsteinsonaten [valtfta^-], benämning på Beethovens pianosonat C-dur op. 53, tillägnad mästarens välgörare och vän greve Ferdinand von Waldstein (1762 —1823). Waldteufel [ty. uttal: valtå^al, fr. uttal: valtöfä'1], Emil, fransk tonsättare (1837—1915), från 1865 kejs. hovbaldir. i Paris och kammarpianist hos kejsarinnan Eugénie. W., som utbildats vid MK i hemstaden Strasbourg och i Paris, publ. 260 danser, främst för ork., av vilka några ss. Les sirènes, Estudian-tina, Toujours ou jamats och framför allt Les patineurs alltjämt åtnjuta popularitet. — Litt: Art. av H. Trolle-Steenstrup i Musikvärlden 1948. Valen, Olav Fartein, norsk tonsättare (f. 1887 25/8 i Stavanger), intar med sin originella, djärvt atonala stil en särställning bland sitt lands kompositörer. Hans egenartade, mjukt glidande polyfoni, som ibland kan verka drömlik men samtidigt har en tindrande klarhet, gör honom till en av samtidens intressantaste tonpoeter. Hans verk äro inspirerade av den djupa religiositet, som genomsyrar hela hans personlighet. 1347 Som missionärsson tillbragte V. sina barndomsår på Madagaskar, vars primitiva musik satt spår i en del av hans musik. Han stud, först filologi men övergick snart till musiken, stud. komp, för Elling och orgel vid MK i Oslo, tog org.-ex. 1909 och reste så till Berlin, där han blev elev till bl. a. Bruch vid MH. Åter i hemlandet 1914 bosatte han sig först i Valevåg, Sunnhordland, och 1924 i Oslo, där han 1927—36 var inspektör för Norsk Musikk-samling vid univ.-bibl.; även mycket eftersökt lärare i komp. V. besökte Italien 1922, Mallorca 1932; år 1939 bosatte han sig åter i Valevåg. Har sedan 1935 uppburit statens tonsättarstip. V:s första verk, Legende op. 1 (1907) och Sonate op. 2 (1912) för piano, voro tonala, men redan i op. 3, Sonate för vl. o. piano (1916), och än mer i op. 4, Ave Maria för sång o. pjano (1921), bryter han sig ut ur den harmoniska grundvalen och söker sig fram till sin spec. komp.-teknik, en polyfon stil, där ackordens betydelse reducerats i förhållande till temats och motivets linjespel. Till grund för denna teknik ligger tolvtonsskalan och en polyfoni, som bygger på de dissonerande högre övertons-intervallen. Rent atonal är pianotrion op. 5 (1924), där V. använder tolvtonsmelodiken i fri utformning, ett pionjärarbete före Schönberg, från vilken V:s teknik dock skiljer sig såväl i form som innehåll. Hans polyfoni kan i sin rikedom påminna om barockens, den kristallklara formen har något av klassicism över sig, medan de originella klangkombinationerna kunna verka romantiska. V:s första ork.-verk, Pastorale op. 11 (1930), är ett fyrverkeri av klangfärger, sammansatta med kontrapunktiskt mästerskap. Av senare arbeten äro Le cimetière marin (Kirkegården ved havet) op. 20 (1934) och La isla de las calmas (Den stille öy) op. 21 (s. å.) särsk. lättillgängliga för en bredare publik. Den ytterst subtila vl.-kons. op. 37 (1940) är upptagen som ljudfilm, vilket den dock knappast vunnit på. V:s symfonier, som väl få anses som hans främsta verk, ha sonatform, men den är här löst från de tonala funktionerna och spänningsförhållandena och i stället är det det motiviska arbetet som skapar utvecklingen, och likhets- och kontrastverkningar medverka i formbildningen. Kammarmusiken och piano- och orgelverken ha samma karaktär som de större arbetena. Vokalverken uppvisa en fin poetisk inlevelse i texterna; väl utförda äro de av en överjordisk, serafisk skönhet. — Ms. i Oslo univ.-bibl. Det internat. Fartein Valen selskap, gr. 1949 på initiativ av A. Helman, har till uppgift att ombesörja utg. av V:s komp, och vidga kännedomen om dem. Verk (u. n.): För ork.: 5 symf.: nr 1 op. 30 (1939), 2 op. 40 (1944), 3 op. 41 (1946), 4 op. 43 (1947), 5 op. 45 (1951), Sonetti di Michelangelo op. 17, 1 (1932), Cantico di ringraziamento op. 17, 2 (s. å.), Nenia sulla morte d’un giovane op. 18, 1 (s. å.), An die Hoffnung op. 18, 2 (s. å), Epi-thalamion op. 19 (1933), Ode til ensomheten op. 35 (1939), en pianokons. op. 44 (1950) och musik 1348