VALS honom att med strålande komik även gestalta Basilio i Barberaren. Främst är dock hans gärning knuten till den sällsynt ädelt mänskliga utformning han förlänade Hans Sachs’ parti i Mästersångarna. — Nådde även som oratorie-och konsertsångare en vidsträckt uppskattning och var ofta solist i ledande sv. manskörer. G. P. Vallhorn, folkligt blåsinstr. av ko-, oxel. gethorn med sammanträngt konisk och svagt böjd form. V. förekom redan i de förhist. herdekultu-rema och blåses alltjämt av herdarna på betesplatser i olika eur. reliktområden. Trol. hade v. urspr. en magisk funktion. Senare fick det dock en mer bestämd karaktär och tjänade övervägande till att skrämma rovdjuren, samtidigt som det begagnades för såväl meddelanden över långa avstånd herdarna emellan som för dessas mus. underhållning. Oxhorn kunna i Skandinavien arkeologiskt påvisas redan från den äldre järnåldern (omkr. 500 f. Kr.). Här höllo de sig tills för kort tid sedan kvar inom den utbildade fäbodkulturen, främst i Norge men även i n. och mell. Sverige. I allmänhet uppvisa v. inga munstycken och hållas vid blåsandet riktade åt sidan. Instr:s koniska form orsakar en mörk, ofta fullständigt glanslös klang, som förutom grundtonen endast har några få övertoner. Man skiljer mellan v. med och utan grepphål. Den förstn. gruppen är redan förhist. belagd och ledde i hist. tid till framkomsten av ->sinkan. — Litt.: A. Oldeberg, V., herdepipor och lurar (i Värmland förr och nu, 1950). E. E. Wallin, A a g e, norsk violinist (f. 1914 25/n), sedan 1945 konsertm. i no. radioork. och ledare av radions salongsork. W., som stud, för Fjeldstad och Brustad, deb. i Oslo 1934 och var 1942—45 medlem av såväl Filharm, selskaps ork. som Den norske stry-kekvartett. Ö. G. Wallmark, Ernst Adam, författare och teaterman (1834—1910), arkivtjänsteman, mycket anlitad även som övers, och bearb. av texter till operor, operetter och sånger. •— AssMA 1866. Bland viktigare av W. övers, libretti må nämnas de till Estrella de Soria, Rigoletto och Faust samt flertalet av Offenbachs operetter. Wallner, Oscar, organist och körledare (1881—1942), eg. kontorschef, mer än 20 år verksam inom Betelkyrkan, Örebro; även violinist. W. dirig. Närkes Baptisters distriktskör och var en av ledarna för Sv. Baptisternas sång ar -förb. alltsedan dess gr. (förbundsdirig. och v. ordf.). Skrev ett flertal körsånger. K. L. Vallo'tti, Francesco Antonio, italiensk musikteoretiker och tonsättare (1697—1780), från 1730 kapellm. vid An-toniuskyrkan i Padua. 1357 V. är mest känd som teoretiker, lärare till bl. a. abbé Vogler och L. A. Sabbatini och författare till Delta scienza teorica e pra-tica della moderna musica (1779; nytr. 1950 med biogr. av G. C. Zanon och avtr. av V:s Trat-tato dei toni modali..., 1735). V. utvecklar där ett harmoniskt system med besiffringar, som har många likheter med Rameaus, men hävdar, att det utvecklats självständigt av honom och hans lärare F. A. Calegari. — V. komp, mässor, motetter m. m. M. T. Wallte'ng, Gustaf, tonsättare (1889— 1935), chef för Frälsningsarméns musikdepartement 1931—35. Bland W:s sånger må nämnas Skriv hem till mor, Stå vid din fana, På törniga stigar vi tåga, Fly, fly, ängsliga hjärta och Höjen jubel till Herren samt av komp, för blåsork. Rön-ningemarsch och Kommendör Rich-marsch. Vallåt ->Låt. Vals (ty. Walzer, fr. valse, eng. waltz), urspr. en österr. folkdans, som i modifierad form redan på 1600-t. till en viss grad vann insteg i Wiens förnäma salonger. Dess definitiva genombrott som sällskapsdans skedde dock inte förrän i början av 1800-t., då den spreds över hela Europa och blev så dominerande, att 1800-t. i danshistorien med skäl kunnat bet. som »valsens tidevarv». Till sin urspr., folkliga typ var v. praktiskt taget identisk med ->ländlern och dansades, i s/4-takt, relativt långsamt. Sin klassiska ut-prägling som sällskapsdans fick den mot slutet av 1700-t. i Wien, där dess tempo drevs upp till yttersta snabbhet, stegen blevo lättare och oavbrutet glidande och de karakteristiska stampningarna helt eliminerades. Med det rörliga tempot följde även en förenkling av figurationen: hoppen och svängturerna under partnerns arm försvunno, och man slungade sig heller inte längre från den ena partnern till den andra. På grund av det snabba tempot och genom att paren inbördes dansade ganska tätt tillsammans ansågs v. här och var alltför »backantisk» och mötte på vissa håll ett rätt varaktigt motstånd (så t. ex. var v. ännu på Wilhelm II:s tid förbjuden vid ty. hovbaler). Dess segertåg gick dock oavbrutet vidare, och med tiden fick även wienvalsen sina varianter ss. den amer. ->b o s t o n, den långsamma English waltz och den jämnt roterande valse musett e i Frankrike. Forceringen av själva danstempot i wienvalsen påverkade även musiken: rytmen förändrades genom en starkare markering av 1. taktdelen, och mel. kom att flyta jämnare och i kortare intervaller. Genom gruppering av tyngdpunkterna till taktpar avlöstes samtidigt den äldre 8-taktsperioden av en 16-taktig. Som utvecklad mus. form består en wienvals (t. ex. J. Strauss d. y:s Kaiserwalzer) av en kedjemäs- 1358