WARLOCK tände polyfona klädnader. De »kedjemässiga» v.-typerna ha normalt formen av ett tema följt av ett antal slutna och isärhållna v. I formtypen tema med variationer är själva v.-tekniken ända fram till 1700-t:s slut antingen övervägande kontrapunktisk el. rent figurativ. Det till grund liggande temat har i regel sluten, enkel visform. I v.-följder av övervägande figurativ art bibehålies såväl temats form och harmonik som dess mel. huvudlinjer klart skönjbara. Redan med wien-klassikerna kunna dock v. förhålla sig friare i förhållande till temat (ett täml. ensamstående ännu tidigare ex. härpå utgör J. S. Bachs »Goldbergvariationer»), detta särsk. med avseende på det mel. elementet, stundom även tonarten, t. ex. utvikningar till varianttonarten. Fr. o. m. 1800-t. börjar v.-tekniken bli mera genomgripande. Härvid blir särsk. ofta det harmoniska förloppet föremål för omformningar, varvid ibland endast temats formella gestalt (dess periodstruktur och taktantal) bibehålies ss. skelett genom samtl. v. Denna frihet ger tonsättarna möjlighet dels att utnyttja v. i subjektivt, karakteriserande syfte (»karaktärs-v.») och skapa stor omväxling mellan dem, dels att inbördes gruppera v. så att de tills, bilda ett arkitektoniskt planerat helhetsförlopp. (Icke sällan med ett lugnare avsnitt i mitten och en flera v. omfattande slutstegring. Stundom får denna stegring utmynna i en avslutande fuga.) Vid sidan om den konstnärligt betydande karaktärs-v. under 1800-t. odlades dock under en stor del av årh. alltjämt den figurativa v.-följden av en mängd andra- och tredjeplanstonsättare, vilka utnyttjade den i ytligt virtuost syfte. Historik. För såväl den kontinuerliga som den kedjemässiga v.-följden gäller, att deras ursprung av allt att döma kan ledas tillbaka till ett improviserat musicerande med en given melodi el. tonföljd (ev. ackordföljd) ss. mönster. Den kedjemässiga v:s historia kan, med undantag för enstaka äldre ex., sägas börja med det tidiga 1500-t:s lut- och klavermusik. I denna tidiga utveckling ha särsk. Spanien och England spelat en viktig roll. På sp. område dominerar kontrapunktisk teknik i »diferencias» för luta el. tangentinstr. I England odlas däremot den figurativa v. (->-Virginalisterna), vilken på fastlandet inom kort fick en viktig företrädare i Sweelinck. Under 1600-t., som är en rik blomstringstid för v.-former av olika slag, odlas framför allt koral-v. över protestantiska kyrkovisor (->Koralpartita) och v.-följder som mer el. mindre påtagligt anknyta till sviten (ofta under namnet partita, ->-Svit). Bla^d senbarockens främsta ex. på v.-verk kunna nämnas åtsk. av Händel (t. ex. i kla-versviten E-dur) samt J. S. Bachs »Goldberg-v.», där v.-följden uppvisar en för tiden ovanligt stor frihet i förhållande till temats melodiska gestalt och kombineras med en mästerlig kanonteknik. 1371 Hos Haydn och Mozart dominerar det figurativa elementet. Mozart har skrivit åtsk. charmfulla men inte direkt betydande v.-verk för klaver; Haydns främsta bidrag påträffas i hans kvartetter (t. ex. v. över »Gott erhalte Franz den Kaiser» i stråkkvart, op. 76: 4) samt i enstaka symf. Hos Beethoven får v.-följden ett betydligt rikare innehåll och framför allt en mera helgjuten storform genom arkitektonisk gruppering av v. Detta gäller såväl de 32 v. i c-moll op. 32 som »Eroica»-v. op. 35 (liksom i 3. symf.), mellansatsen i 5. symf. och 9. symf:s långsamma sats, men än mera Dia-belli-v. op. 120 och v.-satserna i de sista pianosonaterna och stråkkvartetterna, vilka tills, utgöra en höjdpunkt i v.-formens historia. Bland Schuberts bidrag märkas v.-verk för piano 4 händer, v. över »Die Forelle» i pianokvint. op. 114 och v.-satsen i stråkkvart. »Der Tod und das Mädchen». Med större frihet än någonsin tidigare behandlas v.-formen i Schu-manns symf. etyder för piano op. 13, vilka i detta avseende blevo en förebild för många v.-verk under hög- och senromantiken. En viktig företrädare är under senare hälften av 1800-t. Brahms med sina Händel-v. op. 24 för piano, Haydn-v. op. 56 (såväl för 2 pianon som för ork.) samt Paganini-v. op. 35. I dessa är det genomgående fråga om omväxlande och rika »karaktärs-v.». Ett viktigt verk från samma tid, där v.-form och konsertform kombineras, är C. Francks Variations symphoniques för piano och ork. (1885). I R. Strauss’ Don Quixote (1897) ligger v.-formen till grund för en symf. dikt. Från tiden omkr. sekelskiftet 1900 bör vidare särsk. nämnas en rad verk av M. Re-ger (t. ex. Bach-v. för piano, op. 81, Mozart-v. för ork., op. 132). — Även under 1900-t. har formtypen tema med v. odlats, men flertalet samtida tonsättare ha — vanl. inom ramen för nyklassicistiska tendenser — i större utsträckning odlat de »kontinuerliga» v.-formerna cha-conne och passacaglia. Litt.: M. Seiffert, Geschichte der Klaviermu-sik 1 (1899); H. Viecenz, Über die allgemeinen Grundlagen der Variationskunst... (i Mozart-Jahrbuch 1924); R. Litterscheid, Zur Geschichte des Basso ostinato (1928); R. Gress, Die Ent-wicklung der Klaviervariation von Andrea Ga-brieli bis zu Johann Sebastian Bach (diss. 1929); M. Friedland, Zeitstil und Persönlich-keitsstil in den Variationswerken der musika-lischen Romantik (diss. 1930); Lucia Neuden-berger, Die Variationstechnik der Virginalis-ten... (diss. 1937); L. Walther, Die konstruktive und thematische Ostinatotechnik in den Chaconne- und Arienformen des 17. und 18. Jahrh:s (diss. 1940); R. U. Nelson, The techni-que of variation... (1948; m. bibliogr.); W. Georgii, Klaviermusik (21950); J. Müller-Blat-tau, Gestaltung — Umgestaltung. Studien zur Geschichte der musikalischen V. (1950). — Se även litt. under i art. nämnda tonsättare. Betr, ped. och övriga systematiska framställningar se litt. under art. Formlära. L B-n; L. S. Warlock, Peter, pseud. för ->Heseltine. 1372