VARIATION m. m. (tr. av P. Schöffer 1536, H. Ott 1549, H. Glareanus 1547 och 57; nytr. av W. Merian m. fl.); år 1553 utgavs Bicinia... germanica (nytr. av A. Müller m. fl.). — Litt.: A. Gee-ring, Die Vokalmusik in der Schweiz zur Zeit der Reformation ... (i SchwJMW 1933). I. S. Vanzo, Anna, f. Kribel, italiensk sångerska, sopran, av norsk börd (1863— 1926), med sin omfångsrika och klangsköna stämma mycket uppskattad under 1880-t:s senare år. V. stud, för Mathilde Marchesi i Paris, kon-serterade där och i Norge 1886, stud, därefter i Tyskland och fick operaengagemang i Frankrike och Tyskland. Kom 1889 till Italien och framträdde på operorna i Livorno, Lucca och Milano. — G. 1891 m. den it. musikern V i t-torio Maria V. (1862—1945), verksam som dirigent, pianist och tonsättare (scenmusik, ork.-verk, pianostycken och sånger); känd som utmärkt sångpedagog. — Litt.: A. Toni, V. M. V.... (1946). H.K. Vapendans ->Svärdsdans. Ward [°å:d], John, engelsk tonsättare (d. omkr. 1640), i tjänst hos Sir H. Fan-shawe i London, skrev fancies för 4—6 violer och 3—6-st. madrigaler (1613), utg. i EMS 19. Ward [°å:d], Robert E., amerikansk tonsättare (f. 1917 13/9), sedan 1946 lärare vid Columbia Univ. och Juilliard Graduate School of Music i New York. W. har stud, vid bl. a. Eastman School of Music, Rochester, för Howard Hanson och Rogers samt för Copland. Bland hans verk märkas 2 symf. (1941 o. 47), Jubilation overture (1946), vokalverk m. m. G. M. Varèse [varä/z], Ed g ar, senare E d-g a r d, amerikansk tonsättare av franskitaliensk börd (f. 188 5 22/i2), kom 1915 till USA, där han snart framträdde som ytterst aktiv förkämpe för samtida musik, bl. a. genom gr. 1919 av New Symph. Orch. i New York och 1921 av International Composers’ Guild; org. 1926 Pan American Society. V., som stud, vid Schola Cantorum (Roussel och dTndy) och MK i Paris (Widor), gr. och ledde där kören vid Université Populaire och org. kons. Chåteau du Peuple; därefter 2 år verksam i Berlin som gr. och ledare av S y m-phonischer Chor. — V. är en av samtidens radikalaste tonsättare, som i sina verk utnyttjat elektroniska och slag-instr. i stor utsträckning. Han kan sägas vara en föregångare inom den »konkreta» musiken, i det han i flera verk helt avstått från instr. med bestämd tonhöjd och endast arbetat med olika grader av rytmiserade ljudvalörer. 1369 Verk: Amériques (1926), Arcana (1927), Es-cape (symf. m. soli och kör; 1937) och för kammarork. Hyperprism (1923), Intégrales (1925), Offrandes (m. sopransolo), Density 21.5 (m. flöjt) m .m. — Litt.: H. Cowell, The music of E. V. (i Modern music 1928). G. M. Varga, T i b o r, ungersk violinist (f. 1921 4/7), en av sin generations mest uppmärksammade, sedan 1949 lärare vid MA i Detmold. — Prof. 1945. V. utbildades av Hubay vid landsmusikakad. i Budapest samt av Flesch, framträdde redan som barn och undervisade senare vid Royal Acad. of Music i London; besökte Sverige ffg. 1948. Bl. a. känd som en utmärkt interpret av nutida musik. Å. B. Variant (av ty. Variante), av H. Rie-mann inom den harmoniska funktions-läran introducerad term för relationen mellan dur- och moll-tonikatreklanger på samma grundton. I C-dur är sålunda treklangen c-ess-g »dur-tonikans» mollvariant (vanl. bet. Tv). Betr, mollvarianten i dur jfr art. Pikardisk ters. Variation får på mus. område anses bet. två varandra närliggande företeelser, dels den fundamentalt viktiga v a-riationsprincipen, dels v. som f o r m t y p el. ett komplex av formtyper, inom vilket senare man kan urskilja två huvudkategorier, den kontinuerliga och den kedjemässiga v.-typen. V ariationsprinci p.e n ferenar i sig upprepningens och kontrastens (omväxlingens) principer genom att på en gång upprätthålla identiteten hos en mus. gestalt (en melodi el. klangföljd, ett motiv el. tema) och låta den uppträda under skiftande former. I denna vida mening spelar begreppet v. en ofantligt viktig roll i de mest skilda mus. sammanhang och former, från det tillfälliga, improviserade utsmyckandet av en sjungen melodi till exempelvis tolvtonsmusikens strängt lagbundna serieteknik, vilken kan bet. som ett med yttersta konsekvens genomfört utnyttjande av »kontinuerlig» v. Den inom alla tänkbara mus. former ss. strukturbildande kraft fungerande v.-principen kan också på ett mera omedelbart och renodlat sätt bilda stommen till särsk. v.-former. I samtl. hithörande fall är det fråga om en viss melodi, ev. en baslinje el. ackordföljd med tematisk funktion, som först presenteras i en enkel och klar, sluten form och därefter genom att flerfaldiga ggr upprepas ocho varje gång förändras på olika sätt ger upphov till en följd av variationer. I de »kontinuerliga» v.-typema, där avsnitten följa på varandra utan avbrott, bevaras i regel en till grund liggande basmelodi el. ackordföljd relativt oförändrad ss. konstant grundval för skif 1370