VON WEBER, C. M. Bland Webers övriga instrumentalverk intaga kons, och uvertyrerna det främsta rummet. I de förra har tonsättaren lyckats uppnå en väl avvägd balans mellan det solis-tiskt-konsertanta och ork. Bäst äro verken för klar, och ork., varjämte fag.-kons. op. 75 (1811— 22) präglas av välgörande humor. En avvikande typ uppvisar konsertstycket för piano och ork. op. 79, som i mycket förebådar de senare romantikernas komp, av detta slag. Med uvertyren Beherrscher der Geister op. 27 (1811; urspr. till Rübezahl) fann Weber redan tidigt sin stil och personliga egenart på detta fält. I fri anknytning till sonatsatsen och i nära anslutning till resp, verks poetiska idé stå de tre »stora» uvertyrerna till Friskytten, Euryanthe och Oberon, mästerverk i sitt slag. Temata ha här valts som sinnebilder för handlingarnas skilda karaktärer, och innehåll och form förenas förebildligt till sannskyldiga symf. dikter. Med stor framgång begagnade Weber främmande melodigods för att ge lokalkolorit, t. ex. i uvertyrerna till Turandot och Preziosa. Webers centrala insats är dock knuten till hans operor. Redan från barndomen förtrogen med teaterns värld och dessutom utrustad med sällsynt skarpblick för det sceniskt möjliga och verkningsfulla kunde hans begåvning först på detta område finna sitt högsta personliga uttryck. Ehuru omogna röja dock hans ungdomsverk den borne teaterkompositören, som med Abu Hassan når en första manifestation av sin egenart. Utmärkta förstudier voro musikinläggen för Turandot och Preziosa, men först med Friskytten (1821) framstår vidden av Webers geni. Musik och handling äro här ett, sammanhållna av en betvingande enhet i stil och anläggning som knappast i något tidigare ty. operaverk. Formellt håller sig Friskytten inom sångspelets ram med utgångspunkt framför allt i Mozarts Trollflöjten. Det nya ligger i den folkliga realismen och känslans ojämförliga friskhet, den hela operan genomsyrande naturkänslan och den elementära koloriten. Utan några extra instrumenttillsatser, endast genom begagnande av då mindre utnyttjade register spec. hos biåsarna har Weber här avvunnit sin orkester suggestiva effekter, vilka återklinga i all senare ty. 1800-talsopera, för vilken Friskytten bildar den naturliga grundvalen. Med detta arbete bröts den it. operans hegemoni n. om Alperna, och vägen var röjd för den nya ty. operan. Det stora lyckokastet med Friskytten upprepades icke, trots de efterfölj. mycket betydande operor Weber komponerade. Ett verk kunde dock ha bildat ett värdigt komplement, den komiska operan Die drei Pintos, som emellertid blev en torso. Det nästfölj. arbetet, Euryanthe, faller inom den »stora» operans sfär och innebär ett viktigt steg mot lösgörandet från den äldre nummeroperans dåtida schablonmässighet, varigenom den förebådar det genomkomp, musikdramat. Weber har här utformat en ny deklamatorisk stil, där recitati-vet upphöjts till likaberättigande med det 1389 ariosa elementet och på samma gång förlänats karaktär av orkesterackomp. dramatisk dialog. De kontrasterande situationerna i handlingen ha förberetts genom överledande musik i ork. Om man måste beklaga den dåliga librettons neddragande verkan på Euryanthe, så är detta i än högre grad fallet med Webers sista opera, Oberon, där han nedlagt sina kanske mest sublima ingivelser. Handlingens splittrade virrvarr har trotsat varje enhetlig konci-piering och hotar dessutom att förlama delar av det sceniska skeendet. Desto mer lysande framstår Webers musik, som aldrig skimrat i högre glans än här. Med finaste sceniska intuition har han med minimala medel skapat lokalkolorit av övertygande verkan, och icke ens Mendelssohn har fångat fesagans innersta väsen luftigare än Weber här gjort. Denna musikens höga flykt var det, som under tonsättarens egen ledning lyckades överskyla den dramatiskt ofullgångna handlingen i såväl Oberon som Euryanthe, liksom den förmått det under förstående dirigenter i senaste tid (G. Mahler, B. Walter o. a.). Försök ha även gjorts att rädda över musiken i såväl Oberon som Die drei Pintos, vilka förebildligt bearb. av Mahler. Kan Weber genom sina operor kallas en förnyare av den ty. operakonsten, så innebar hans gärning som operaledare i lika mån ett frigörande från äldre slentrian. I själva verket var Weber den förste möderne operakapellm., för vilken ingen detalj vid en operas instude-ring och uppsättning var oviktig för uppnåendet av ett fullgott resultat. Dirigenten skulle, ansåg han, vara föreställningens konstnärliga medelpunkt, från vilken alla impulser utgingo — scen och orkester skulle utgöra en enhet under kapellm:s vilja. Redan i Breslau och än mer i Dresden genomförde Weber praktiska nydaningar, bl. a. orkesterns placering efter principer, som alltjämt tillämpas i operaorkestern (->Orkester), samt införandet av taktpinnen. Webers idéer på detta område liksom hans klara uppfattning om »allkonstverket», offentliggjorda i talrika uppsatser och brev, bilda senare grundvalen för Wagners strävanden. Allmänt sett inleder Weber musikhist. en ny fas i romantikens utveckling, och som hans arvtagare stå — förutom Wagner, Schumann och Marschner — i viss mån även Schu-bert, Chopin och Liszt. Scenisk musik: Operorna Das stumme Wald-mädchen (Freiberg 1800), Peter Schmoll und seine Nachbarn (1802; Augsburg 1803), Rübezahl (1804; ofullb.), Silvana (Frankfurt a. M. 1810), Abu Hassan (München 1811; Sthlm 1880), Der Freischütz (F. Kind; 1817—20; Berlin 1821; Friskytten, Sthlm 1823), Die drei Pintos (1820; ofullb.; bearb. av G. Mahler; Leipzig 1888), Euryanthe (Wien 1823; Sthlm 1838) och Oberon (London 1826; Sthlm 1858); skådespelsmusik till Preziosa (1820; Berlin 1821; Sthlm 1824), Schil-lers Turandot (1809) m. fl. jämte musikinlagor i operor av andra m. m. Verk för ork.: 2 symf.: C, op. 19 och C (båda 1390