VON WEBER, C. M. stoffets svårigheter lät tonsättaren dock den mus. utformningen endast långsamt mogna. Under tiden komp, han Jubel-Ouvertüre op. 59, Ess-durmässan, Jubel-Kantate op. 58 och kantaten Natur und Liebe op. 61 (alla 1818) samt G-durmässan op. 76 och pianotrion op. 63 (båda 1819). Från 1818 underhandlade Weber med Berlin om premiären på Friskytten, som slutl. i maj 1820 förelåg färdig. Omedelbart därefter påbörjades den komiska operan Die drei Pintos, som dock avbröts, bl. a. till förmån för musiken till P. A. Wolffs skådespel Preziosa. Sommaren 1820 företog Weber ånyo en konsertresa, som kom att sträcka sig ända till Khmn: där ägde det första offentliga framförandet av uvertyren till Friskytten rum. Som ett av de viktigaste åren i Webers levnad framstår 1821. Redan i mars hade Preziosa med starkt bifall givits i Berlin och den 18 juni uppf. under tonsättarens ledning i Schau-spielhaus där Der Freischütz, som blev en av operahistoriens största succéer och snabbt fann vägen till alla tyska scener. På det instr. fältet medförde 1821 konsertstycket för piano och ork. op. 79. Ett erbjudande till Dresden av Die drei Pintos mottogs kallsinnigt, varför Weber vände sina blickar mot Wien, där Bar-baja försäkrade sig om hans nästa opera. Retad över avundsmäns påståenden, att han icke skulle rå med en »stor» opera, grep sig Weber an med Euryanthe, vars text skrivits av Hel-mine von Chezy. År 1823 ägde premiären rum på Kärntnerthor-Theater i Wien, men den uppstyltade texten och den för wienarna ovanliga musiken medförde endast en halv framgång. Bättre lycka hade operan i Dresden och framför allt i Berlin 1824. Men då var Weber redan märkt av den sjukdom (lung- och strup-tuberkulos), som 2 år senare ändade hans liv. Weber var nu även internat. ryktbar: både Paris och London tävlade om den nästa operan av hans hand. Valet föll på den eng. huvudstaden, och samtidigt påbörjades Oberon, ett utstyrsel- och feeristycke med splittrad handling, som eg. motsade alla tonsättarens tidigare strävanden. Att den dock fullbordades berodde på att Weber i känslan av det nära förestående slutet sökte trygga familjens existens. I febr. 1826 bröt han för sista ggn upp från Dresden och kom över Paris i mars till London. Under uppbjudande av sina sista krafter avslutade Weber här Oberon, och operan uppf. i april under stormande bifall. Ansträngningarna hade dock blivit honom övermäktiga, och två dagar före den fastställda hemresan avled Weber den 5 juni och bisattes i den katolska kyrkan S:t Mary in Meerfields. Sedan Wagner 1844 riktat en maning till de ty. scenerna att genom beneficeföreställningar anskaffa medel för kistans hemförande, kunde Webers son Max Maria i okt. s. å. hämta hem faderns jordiska kvarlevor, vilka bisattes den 15 dec. i Dresden. Wagner höll härvid ett tal, som helt och fullt klargjorde, vad Weber betytt för den ty. musiken. 1387 Webers stil och insatser. Weber var på en gång en utåtriktad, praktisk handlingsmänniska och en fantasifull konstnär av dynamisk läggning. Bägge lynnes-dragen återspeglas i hans musik. Wienklassi-cismens fasta formbyggnad tillfredsställde hans krav på reda och ordning och gav åt hans musik en stram och koncis hållning. Fantasilivet fann näring i den ty. förromantiken med dess starka anknytning till det ty. landskapets mystiska klanger och varma kolorit. Romantikern gör sig gällande även betr, formen, i det han i allmänhet undviker de stränga, slutna formerna och polyfona inslag. Weber har visserligen sparsamt använt t. ex. sonatformen: sig själv är han dock främst — med undantag av scenverken — i sina »karaktärsstycken» och variationer. Romantisk är även hans förkärlek för klarinetten, vars litt. han berikade med betydande arbeten. Weber var en utpräglad sällskapsmänniska, något som även karakteriserar stora delar av hans produktion, främst sångerna, piano- och kammarmusiken, ja i viss mån även konserterna. Mest traditionsbunden är han i sångerna, där redan ackomp.-instr., gitarren, understryker samhörigheten med 1700-t. och Ber-linskolan. Beröringspunkter med romantiken få dessa komp, främst genom sin folklighet, som i sig rymmer även främmande folkvisestoff; hälften av de 98 romanserna äro dessutom strofiskt hållna. Mer avancerade äro eg. endast de genomkomp, patriotiska numren ur T. Kör-ners Leyer und Schwert op. 41 (1814), i vilken saml. även ingå hans 6 berömda fosterländska manskvartetter. Ur samma stämning framsprang även Webers främsta världsliga körverk, kantaten Kampf und Sieg op. 44 (1815). I sin kyrkomusik, där Weber utgick från M. Haydn och abbé Vogler, lyckades han i de båda mässorna från Dresdentiden förena J. Haydns och Mozarts kyrkomus. stil med den begynnande romantiken; de båda verken tillhöra i sin varma religiositet tonsättarens bästa utomsceniska arbeten. Även klaverkomp. präglas av sällskapsmänniskan Weber. Ehuru i rikt mått briljanta med vida grepp, brusande passager och utsirade ornament äro de icke att anse som virtuosmusik i eg. mening: virtuositet som självändamål var Weber en styggelse. Glans, rytmisk schvung och naiv innerlighet äro några av dess särmärken, och bland formtyperna omhuldas särsk. variationen (t. ex. Schöne Minka-var. op. 40) och rondot. Dansen spelar en betydande roll — Weber var en lidelsefull dansör —, och såväl Aufforderung zum Tanz op. 65 som Polacca brillante op. 72 (båda 1819) kunna ställas som förebilder för 1800-t:s utveckling på detta fält med arvtagare bl. a. i Lanner och J. Strauss. Samma karaktär som nyssn. grupper äger även Webers kammarmusik. Den har sin tyngdpunkt i de friare gestaltade verken, och till de bästa höra pianotrion op. 63 och komp, med klarinett, särsk. Grand duo op. 48 (1816). 1388