VON WEBERN retiker (1779—1839), eg. juridisk ämbetsman, framlade efter stud, av Kirn-bergers, Marpurgs och abbé Voglers arbeten en egen kompositionslära, Versuch einer geordneten Theorie der Tonse(t)z-kunst zum Selbstunterricht (2 bd, 1817— 21; 31830—32, 4 bd; amer. uppl. 21842; eng. uppl. 1851), genom vilken han utövat ett vidsträckt inflytande. LMA 1827. W. gr. i Mannheim bl. a. en musikskola och 1824 i Mainz musiktidskr. Cäcilia, som han red. till sin död och i vilken han bl. a. som den förste (1826) framförde tvivel om den fullständiga äktheten hos Mozarts rekviem. W. komp. 3 mässor, ett rekviem, Te Deum m. m. — Till det nya i W:s teori hör bl. a. användandet av stora bokstäver för dur- och små för mollackord samt stora och små rom. siffror för ackord på skalans olika toner (t. ex. i C-dur: I = c-e-g; n — d-f-a osv.). Skrifter (u. n.): Über chronometrische Tem-pobezeichnung... (1817), Allgemeine Musik-lehre ... (1822; fl. uppl.), Die Generalbasslehre zum Selbstunterricht (1833). I. S. Weber, L u d w i g, tysk tonsättare (1891 —1947), verksam inom den tyska mus. ungdomsrörelsen, från 1927 lärare vid Folkwangschule i Essen. W. var som tonsättare övervägande autodidakt men mottog impulser av bl. a. W. Cour-voisier och H. Abendroth. I sina verk eftersträvade han en enkel, primitiv stil med den ty. folkvisan som ideal. Som W:s märkligaste komp, räknas körverket Christgeburtspiel (1924). I övrigt en opera, symf. h, Te Deum (1929) o. a. körverk, kammarmusik och sånger. — I Gemen gr. 1948 ett L. W.-Gesellschaft, som 1950 utg. en årsbok. — Litt.: F. W. Herzog, L. W. (1929); art. av H. Schmidt i M 1947 och R. Litterscheid i MuK 1949. A. L-ll Weber, L u d w i g, österrikisk operasångare, bas (f. 1899 28/?), en av nutidens främsta bassångare, sedan 1946 vid Staatsoper i Wien. W., som stud, vid MK i Wien, deb. 1920 och s. å. anställdes vid Volksoper där, var 1925—33 knuten till olika ty. operascener och 1933—45 vid Staatsoper i München. Har dock sedan 1927 gästspelat i Europa och Amerika: Covent Garden ffg. 1933, La Scala ffg. 1938, Stora Operan i Paris ffg. 1948, Teatro Colön, Buenos Aires, ffg. 1948 samt 1951 och 52 vid festspelen i Bayreuth. — Grammofoninsjungningar. Roller: Osmin i Enleveringen, Rocco i Fidelio, de ledande baspartierna i Nibelungens ring, kung Marke i Tristan och Isolde, Pogner i Mästersångarna, Gurnemanz i Parsifal, Ochs i Rosenkavaljeren, titelr. i Boris Godunov o. a. Weber, Marek, amerikansk populärmusiker av österrikisk börd (f. 1898 1393 Lilian Weber-Hansen. Anton von Webern. 25/io), urspr. violinist, har som kapellm. gjort en rad utmärkta grammofoninsp. av populärmusik. Nu anställd vid NBC i Chicago. Weber-Hansen, Lilian, dansk operasångerska, alt, sedan 1940 anställd vid Det kgl. teater i Khmn, där hon blivit en ledande kraft. — Kgl. kammersangerinde 1950. W., som fått sin omfångsrika och karaktärs-fulla röst utbildad av V. Linoke och Maria Labia, deb. 1940 och har framträtt i roller ss. Magdalena i Mästersångarna, Azucena i Trubaduren, Ulrica i En maskeradbal, Eboli i Don Carlos, Amneris i Aida, Maria i Porgy och Bess o. a. Sch. (von) Webern, Anton, österrikisk tonsättare, dirigent och musikhistoriker (1883 3/io—1945 15/0), en av Schönbergs första elever och vid sidan av denne och Alban Berg pionjärgestalten inom tolv-tonsmusiken. Upphovsman till den starkt aforistiska »punktmusiken», framstår W. som läromästare till en lång rad samtida unga tonsättare, t. ex. belgaren K. Goey-vaerts, italienaren B. Maderna m. fl. W. stud, musikforskning i Wien för Adler och blev dr phil. 1906 på avh. Isaacs Choralis Constantinus. Elev till Schönberg 1904—10, omsatte han tidigt dennes läror till ett starkt personligt idiom med ett oerhört koncist formulerat tonmaterial, där ofta blott det nakna seriematerialet (^-Tolvtonssystem) bildar kompositionernas asketiska struktur. Denna form gestaltas med yttersta varsamhet tack vare tonsättarens högt uppdrivna känsla för lyrisk sensibilitet: hans kammar musikverk präglas av en utsökt instrumentationskonst, där nyanserna ofta kretsa kring pianissimo — ett viktigt medel är härvidlag den av Schönberg uppfunna »klangfärgsmelodin», vars toner uppdelas på flera varandra avlösande instr. En av W:s viktigaste insatser gäller den starkt avancerade »punktmusiken», i vilken enstaka toner el. pauser inom ramen för en formstark helhetsstruktur ofta övertagit rollen av tematiska 1394