VECCHI melodilinjer el. samklanger. Bland W:s mest karakteristiska tillämpningar av denna metod kunna nämnas konserten för 9 instr. och pianovariationerna. — W. var även ledare för olika amatörorkestrar och -körer i Wien. Verk för ork. el. kammarork.: Passacaglia op. 1 (1908), 6 ork.-stycken op. 6 (1910), 5 ork.-stycken op. 10 (1913), symf. op. 21 (1928), kons, för 9 instr. op. 24 (1934), var. för ork. op. 30 (1940). — Körverk: Entflieht auf leichten Kähnen för bl. kör a cap. op. 2 (1908), 2 sånger för bl. kör o. 5 instr. op. 19 (1926), Das Augen-licht för bl. kör o. ork. op. 26 (1935), kantat nr 1 för bl. kör o. ork. op. 29 (1939), kantat nr 2 för sopransolo, bl. kör o. ork. op. 31 (1940). — Kammarmusik: 5 stycken för stråkkvart, op. 6 (1909, bearb. för stråkork. 1930), 4 stycken för vl. o. piano op. 7 (1910), 6 bagateller för stråkkvart, op. 9 (1913), 3 små vlc.-stycken op. 11 (1914), stråktrio op. 20 (1927), kvart, för vl., klar., tenorsax. o. piano op. 22 (1930), var. för piano op. 27 (1936), stråkkvart, op. 28 (1938). — Sånger m. pianoackomp. op. 3—4 (1909), op. 12 (1915—17), op. 23 och 25 (1934). — Sånger med instr.-ensembler op. 8 (1911—12), op. 13 (1916), op. 14 (1917—21), op. 18 (1921), 5 andliga sånger op. 15 (1922—23), 5 andl. kanons op. 16 (1924), 3 andl. folkvisor op. 17 (1924). — Utg. H. Isaacs Choralis Constantinus, d. 2, i DTÖ 16:1. Litt.: R. Leibowitz, Schoenberg et son école (1946; eng. uppl. 1949); dens., Qu’est-ce que la musique de douze sons?... (1948); dens., In-troduction å la musique de douze sons (1949); W. Reich, A. von W., the man and his music (i Tempo 1946); B. Hambraeus, Spel med tolv toner. En studie kring A. von W:s esoteriska polyfoni (i Ord och bild 1952). B. Hhs Vecchi [ve'kki], G u i d o, violoncellist (f. 1910 23/i), en av landets främsta, konsertm. i Gbgs orkesterfören. och radioork. sedan 1936; även viola da gamba-spelare. — Bild sp. 1398. V., som stud, för fadern, S. Salomon och P. Bache, deb. i Malmö 1934 och har konser-terat i Sverige, Norge, Finland samt på kontinenten. Han blev 1934 medl. av Malmökvart., 1936 av Göteborgskvart, och tillhörde 1940—46 Wolf kvart. Deltog i stiftandet 1951 av kammar -musikfören. Levande musik i Gbg, vars ordf, han är; har bearb. musik av Vivaldi, Boccherini m. fl. — G. 1945 m. violinisten Ellen Birgithe Nielsen. V:s far, den it. violoncellisten och tonsättaren Gottardo V. (1873—1923), bosatte sig 1908 i Malmö, där han var orkestercellist och kammarmusiker samt undervisade vid MK. Vecchi [ve'kki], Orazio el. Horatio, italiensk tonsättare (1550—1605), dom-kapellm. och hovmusiker i Modena, berömd särskilt som madrigalkompositör. Efter prästvigning uppehöll V. kyrkliga ämbeten i Oorregio och betroddes jämte G. Gab-rieli och L. Balbi med en revision av Graduale romanum samt skrev mässor och annan kyrkomusik. Som musiker vann han dock långt större berömmelse genom en rad madrigalkomp. Ryktbarast bland dessa blev madrigalkomedin Amfiparnasso (1594, tr. 1597; nytr. i PÄPTM 29 och To AMI 4), ett dramatiskt skämt — trol. ej avsett för sceniskt utförande — i commedia dellartes anda, i vilket de agerande dock icke uppträda som solosångare utan personifieras i korsatser. Andra sångsaml. av liknande anläggning voro Selva di variae' ricreazione (1595) och II convito musicale (1597). Ett annat verk, Le veglie di Siena ovvero i varii humori della musica moderna (1605), som var dedicerat till Christian IV av Danmark och därigenom även vittnar om V:s berömmelse långt utöver Italiens gränser, kan närmast bet. som en mus. sällskapslek vid ett fingerat sammanträffande av mus. skönandar, varvid deltagarna i tur och ordning bl. a. parodiera mänskliga karaktärsegenskaper och folklynnestyper. V. var visserligen en dramatiker av rang med ett kvickt spelande ingenium. Men då han i direkt strid mot senrenässansens teorier om musikdramat hävdade mångstämmigheten gent emot solosången, är det knappast möjligt att, såsom på sina håll skett, inrangera honom bland föregångarna till operan. — Jfr art. Madrigalkomedi. Litt.: J. C. Hol, H. V:s weltliche Werke (1934); dens., Le veglie di Siena di H. V. (i RMI 1939); C. Coen, Intorno alle origini di O. V. (i RMI 1948); G. Roncaglia, O. V., precur-sore drammatico e umorista (i RMI 1949); A. Lualdi, O. V. (i RMI 1950); G. Camillucci, L’amfiparnass)o (i RMI 1951). E. S-m Wecker, Georg Caspar, tysk tonsättare (1632—95), organist i Nürnberg. W. var elev till Kindermann och lärare till J. Krieger, J. Pachelbel m. fl. — Nytr.: Tre andliga kons, i DTB 6:1 (M. Seiffert), därav 2 ur 18 geistliche Conzerte ... (1695). Weckerlin [- lä'n], Jean Baptiste Théodore, fransk tonsättare och musikhistoriker (1821—1910), elev vid MK i Paris, anställdes 1869 vid bibi, där; dess chef 1876—1909. — LMA 1860. W. utgav betydande folkvisesaml. (1853—1903), och hans privatbibi, omfattade ca 3 000 bd litt. om folkmusik (kat. 1910). Som tonsättare visade han sig mest betydande i verk för soli, kör och ork. På sin tid framgångsrik var även enaktsoperan L’organiste dans Vembarras (1853); andra lyriska småstycken uppf. vid hovets privata föreställningar el. hos Rossini. Verk: Roland (1847), L’Inde (1873), Le juif errant (1898), Le jugement dernier o. a. körverk; Symphonie de la forèt, över 300 sånger m. m. — Histoire de Vinstrumentation depuis le 16e siècle jusqu’d Vépoque actuelle (1875?), Musiciana (3 bd, 1877—99) m. m. E. S-m Weckmann, Matthias, tysk tonsättare (omkr. 1619—74), från 1655 organist vid Jacobikyrkan i Hamburg; gr. där 1395 1396