VERDI ler några av den verdiska musikens höjdpunkter, men som städse fallit på sin täml. omöjliga text. Ett nytt mästerstycke åstadkom Verdi emellertid med Un ballo in maschera (Rom 1859; En ->maskeradbal), vars handling bygger på mordet på Gustaf III och som musikaliskt visar samma förnämliga egenskaper som Rigoletto och La traviata — kanske är musiken i Un ballo in maschera ännu fastare i hållningen, ännu mognare och mera raffinerad (särsk. i orkesterpartiet). Efter premiären på Un ballo in maschera försvann musiken för ett par år mer el. mindre ur Verdis liv. Det inträdde en politiskt orolig tid i Italien, och patrioten Verdi engagerade sig livligt häri. Han blev en kortare period led. av det första it. parlamentet och tillbragte därefter sin tid i lugn på Sant* Agata. År 1859 hade han gift sig med sångerskan Giuseppina Strepponi, vilken under hans ungdoms kampår hängivet hade understött hans verk. År 1861 fick Verdi emellertid beställning från kejs. operan i Petersburg på ett nytt verk. Det blev La forza del destino (Petersburg 1862). Verket innebar ingen nyorientering i Verdis mus. stil, men den mel. ingivelsen flödar kanske rikare än i något annat Verdi-verk. Under de närmaste åren reste Verdi täml. flitigt omkring i Europa med anledning av framföranden på olika scener av hans verk, och i samband med ett besök i Paris accepterade han uppdraget att skriva en opera för den fr. huvudstaden. Det blev Don Carlos (text av F. J. Méry och C. du Locle efter Schillers drama) med premiär i Paris 1867. Stilen i detta verk är märklig ehuru något brokig. Verdi skrev näml, alltid en opera med spec. tanke på scenen, där den skulle uppföras och rättade i möjlig mån sin musik efter den lokala smaken — dock utan att göra avkall på sina principer el. sitt konstnärliga samvete. I Paris härskade vid tiden för Don Carlos tillkomst den meyerbeerska operastilen, och drag av dess pompa smögo sig in i verket. Viktigare är dock den tendens i stilutvecklingen, som i Don Carlos är klar — den skymtade kanske svagt i Un ballo in maschera — näml, en strävan hos Verdi att lämna det snävt typiska i den it. operastilen som han ärvt, fulländat (i de tre stora verken från 1850-t:s början), och vid vilken han dittills i stort sett fasthållit. Verdi styr i Don Carlos faktiskt mot samma mål som Wagner gjorde med sitt musikdrama men hade andra utgångspunkter än Wagner, hade en annan estetik och en annan syn på problemet opera. Därför blev hans operastil aldrig likartad med Wagners. I Don Carlos fingo de nya tendenserna sina uttryck främst i ett intensivare samspel mellan sångstämmorna och ork., på vissa ställen (Filips monolog) uppdrivet till en utsökthet och en originalitet, som ställer verket täml. ensamt bland Verdis operor. Tre år efter premiären på Don Carlos fick 1427 Verdi en beställning från kediven av Egypten, som önskade ett representativt verk till invigningen av det nya operahuset i Kairo. Texten utarb. av Antonio Ghislanzoni i intimt samarb. med tonsättaren; denne skrev snabbt sin musik, och på julaftonen 1871 ägde premiären på Aida rum i Kairo. Framgången blev enastående, ehuru främst beroende på ståten kring premiären och på föreställningens magnificens. Verkets egenartade och utomordentliga mus. kvaliteter noterades däremot inte genast i tillbörlig grad; i stället talades om ett påtagligt inflytande från Wagner. Detta var ett misstag — jfr vad ovan sagts om Don Carlos — men ett förklarligt sådant: tendenserna till en nyorientering i stilen voro i Aida vida starkare än i Don Carlos. I Aida förekomma ledmotiv — dock icke i wagnersk mening. Gränserna mellan recitativ och aria el. ensemble äro i Aida mera flytande än de voro i Don Carlos. Ork:s aktiva roll är mera påtaglig, och dess klangvärld bet. ett för Verdi stort framsteg i djärvhet och subtila nyanser. Balansen mellan vokalt och instrumentalt, den organiska samhörigheten mellan och övergången i varandra av recitativ, aria och ensemble och den i alla situationer exakta instrumentationen — allt står vida över vad Verdi tidigare åstadkommit. Men alltsammans är också uttryck enbart för hans personlighet, utan främmande inflytelser. När Rossini dog i nov. 1868 ville Verdi att Italiens förnämsta tonsättare skulle hylla den bortgångne med ett rekviem, i vilket de skrivit en sats var, och själv komp, han genast ett Libera me. Planen förverkligades ej, men i maj 1873 fick Verdi en ny anledning till ett rekviem. Då avled näml, den it. diktaren A. Man-zoni, för vilken Verdi känt den djupaste tillgivenhet, och nu skrev han ensam sin Messa da requiem, vilken uppf. 1. ggn 1874 på årsdagen av Manzonis död. Verdis rekviem har mestadels mottagits1 med stor uppskattning, men det har också städse förnummits röster, som fördöma verket i dess egenskap av kyrkomus. produkt, därför att dess tonspråk icke är kyrkligt i sträng mening. Anmärkningen är riktig, ty tonspråket är här helt enkelt dets. som i Verdis operor från denna tid, ehuru mera högstämt och med inslag av strängare former (t. ex. tonsättningen av Sanctus i fuga för dubbelkör och den avslutande körfugan Libera me). Det är också stämningsstarkt långt utöver det teatraliska (Dies irae) och fyllt av elementär kraft. Verket är typiskt för Verdis starka personlighet, för en tonsättare som aldrig frågade efter stilistiska principer, endast efter sanning och äkthet i uttrycket och efter skönhet och logik i den mus. satsen. Verdi var nu över 60 år gammal, hade förtjänat en stor förmögenhet på sina operor och ägde ett gods, som han älskade och skänkte ett djupt teor. och praktiskt intresse. De närmaste åren efter Aida verkade det, som om han ansett sin tonsättarbana avslutad. Han över- 1428