VERDI vakade visserligen framförandena av sina verk på olika scener men ägnade sig mest åt att göra Sant’ Agata till en mönstergård. Är 1879 väcktes emellertid Verdis skaparlust på nytt. Hans förläggare Ricordi längtade efter ett nytt Verdiverk och förde skickligt på tal den av Verdi oerhört beundrade Shakespeare, dramat Otello och den som librettoförf. i detta fall särsk. lämplige Boito. Verdi kunde inte motstå lockelsen, prövade Boito i en omarb. av Simone Boccanegra och gav sig sedan i kast med Boitos för operabruk utmärkta version av Otello. Arbetet gick långsammare än vanligt, vilket bl. a. berodde på att tonsättaren inte längre var ung. Det var 1. ggn Verdi skrev en opera utan att impulsen hade kommit från någon teater, uteslutande driven av sitt konstnärliga intresse. I slutet av 1886 var Otello färdig, och den 5 februari 1887 gavs den på La Scala. Tonsättaren var vid verkets fullbordande 73 år gammal. Det låg alltså 15 år mellan premiärerna på Aida och Otello, och under dessa år hade Verdi endast komp, sitt rekviem och (1873) en stråkkvart, e-moll — ett verk som han skrev under en konvalescens mest för ro skull. Stråkkvart. är mycket verdisk med stark smak av opera och spec. krydda av Aida och innehåller mycken tjusande musik, trots att dess stil är täml. fjärran från den för stråkkvart:r klassiska. Dessutom hade han omarb. Simone Boccanegra. Men Otello visar att den långsamma takten i Verdis komponerande inte berodde på avmattning i mus. uppfinningsförmåga: Otello är ett mästerverk, ett unikum, den it. opera serians hittills största manifestation. Stilen är ett logiskt resultat av tendenser, som döko upp redan i Macbeth, som än mer gjorde sig påminta i Rigoletto och La traviata, och som dominerade Don Carlos, Aida och den rev. Simone Boccanegra. Men vad som i dessa tidigare verk finnes av äkthet och sanning i det mus. uttrycket och i samspelet mellan text och musik, mellan det vokala och det instr., av smidighet i musikens följsamhet i varje nyans, i skiftningen i stämningar och känslor, är där endast antytt eller delvis genomfört. Otello är genomsyrat därav, tekniskt, innehållsligt och psykologiskt, målet är hunnet och fulländningen nådd. Två år senare frestade Boito med en ny operatext, och Verdi föll efter några undanflykter om sin ålder och sina krämpor. Han började tonsätta Falstaff år 1890, och sommaren 1892 var verket fullb. Den 9 febr. 1893 ägde premiären rum på La Scala. Otello var en övermåttan märklig andlig prestation av en 73-åring. Falstaff är i lika hög grad ett mästerverk och med tanke på kompositörens ålder (79 år) en ännu märkligare företeelse. Den är en komisk opera — den första av Verdi sedan den misslyckade Un giorno di regno — och en av de yppersta som någonsin skrivits. Boitos libretto* är lika utomordentlig som den till Otello (handlingen bygger på Shakespeares Muntra fruarna i Windsor 1429 och Henrik IV och något har Boito själv lagt till). Musiken är lika smidig som Otellos. Varje situation i dramat har inte endast sin detaljerade motsvarighet i musiken utan får först med denna sitt eg. innehåll. Varje takt är född ur den dramatiska situationen och lever endast med denna. Text och musik i Falstaff utgöra: m. a. o. en organisk helhet som i kanske ingen annan opera. Hela operan tycks vara spontant framsprungen ur en oerhört stark inspiration, och allt i den är mättat av »verkan» — ordet taget i en djupare betydelse än den Verdi inlade däri, när han vid sitt tidigare operaskapande använde det med tanke på scenisk effekt. Ingenting i Falstaff — lika litet som i Otello — smakar teater, ingenting är tillrättalagt för framgång hos ett auditorium, endast rent och djupt konstnärliga aspekter ha bestämt verkets utformning och stil. Koncentrerad slagkraft är dess signum. Allt sker i blixtrande fart, inga avgränsade och utmejslade soloscener el. ensembler i slutna former finnas, som låta sig fångas och fasthållas, det dramatiskt mus. livet ilar ständigt vidare, intensivt och förtätat. Stilen i Falstaff är härmed antydd. Ork. är i Otello och Falstaff utomordentligt aktiv och arb. ibland med motiv, som ha en viss led-motivisk karaktär. Till detta inskränka sig dock likheterna med Wagners stil. Aktiviteten i Verdis ork. har inte utvecklats därhän, att tyngdpunkten i det mus. skeendet förlagts till dess »oändliga melodi» — som hos Wagner. Den oändliga melodi, som går genom Falstaff, ljuder på it. vis starkast i sångstämmorna. Men bel cantot har här alldeles fått vika för det uttrycksmättade, smidigt spunna parlandot. Över huvud bär hela verket, liksom allt vad sant och äkta Verdi skapat, prägeln av att vara det spontana mus. svaret på tonsättaren Verdis reaktion inför den dramatiska situationen, och Falstaffs stil är en logisk konsekvens och ett följdriktigt utvecklande av de tendenser till musikdramatisk sanning, som spåras i Macbeth, Rigoletto och La traviata och allt mer dominerade i Un ballo in maschera, Don Carlos, Aida och Otello. Falstaff blev Verdis sista stora verk. Därefter tillkommo endast Quattri pezzi sacri (1896). Sina sista år tillbragte Verdi mest i stillhet på Sant’ Agata. År 1901 drabbades han under ett besök i Milano av ett slaganfall och avled den 27 jan. Ett yttre tecken på Verdis storhet och på den uppskattning han som tonsättare åtnjutit var hans efterlämnade förmögenhet, som uppgick till 7 mill. lire. Hälften av denna summa testamenterade han till det hem för gamla musiker, som han låtit bygga i Milano. F. H. T. Operor: Ernani (Venedig 1844; Sthlm 1853); Macbeth (Florens 1847; Sthlm 1852), Rigoletto (Venedig 1851; Sthlm 1861), Il trovatore (Rom 1853; Trubaduren, Sthlm 1860), La traviata (Venedig 1853; Den vilseförda, Sthlm 1868; numera m. it. tit.), Simone Boccanegra (Venedig 1857; Gbg 1932; Sthlm 1940), Un ballo in maschera (Rom 1430