WESTBERG sammanhang, vilka genom sin fördelning på olika tonhöjder el. tonhöj dsnivåer förefalla ge en rumslig djupdimension till resultat. Emellertid synes redan den melodiska linjen, som räknas till de »horisontella» elementen, inbegripa åtm. 2 dimensioner (tidsförloppets dimension och höjdförändringamas). Samklangen skulle i så fall leda till en mus. »tredje» dimension, något som också stundom hävdats. Varje försök att närmare pröva hållbarheten av dessa rumsliga dimensionsbegrepp, tillämpade på musik, visar emellertid att det endast kan vara fråga om analogier, icke om reella, mot det konkreta rummets entydiga och mätbara dimensioner svarande företeelser. (Se även Horisontell.) Jämförande art.: Musikpsykologi, Ton. I. B-n Wesenberg, Liv, norsk pianist (f. 1902 16/4), efter stud, vid bl. a. MH i Berlin för Petri, i Bryssel samt för Robert Rief-ling och debut 1924 verksam som konsertpianist och pedagog i Oslo. H- K. Wesendonck, Mathilde, ->Wagner, R. Wesley [°e'zli], Samuel, engelsk organist och tonsättare (1766—1837), sin tids främste orgelspelare i England (från 1824 i Camden Chapel, London) och en vägröjare för J. S. Bachs musik. W. var elev till sin bror, org. i London Charles W. (1757—1834), som skrev 6 orgel-(cembalo-)kons., anthems, hymner m. m. — S. W. komp. 8 harpsichord lessons (1777), verk för orgel, anthems, motetter och hymner samt ork.-verk. Hans son Samuel Sebastian W. (1810—76), org. bl. a. vid katedralen i Winchester, Mus. D. 1839, skrev anthems, services och verk för orgel. Litt.: W. Winters, Account... of the W. fa-mily (1874); O. A. Mansfield, J. S. Bach’s first English apostles (i MQ 1935); J. T. Lightwood, S. W.... (1937); J. A. Westrup, Bach i England (i Musikrevy 1950). I. S. Vesper (lat. ho'ra ve'spera = aftontimmen), den 7. och näst sista av dygnets tidegärder enl. Benedikts av Nursia ordning, genom vilken v. inordnades i dag-officiet. Ordet har även härletts av vesper, aftonstjärnan, vid vars framträdande v. skulle firas. V. har tidigare kallats lychnikon (grek.) el. lucernarium (lat., tiden för ljusens tändande el. ljusfest) efter de ljus, som tändes vid gudstjänsten i samband med mörkrets inbrott. Sedermera framflyttades v. till eftermiddagen. V., som tillhör de s. k. stora tiderna, överensstämmer till sin liturgiska byggnad med laudes. Efter inledningsversiklar och (vanl.) 5 antifonalt sjungna ps. följer capitulum samt hymn med versikel. V:s höjdpunkt är dess ny-testamentliga canticum, Magnificat, till vilket den högtidliga tidegärdspsalmodin brukas. Den avslutas med böner, salutation, benedicamus 1437 och kort välsignelse. Härtill kan fogas en Ma-ria-antifon med versikel. Laurentius Petri bibehöll i sin Kyrkoordning v. (ev. sammanslagen med kompletorium), men under loppet av 1600-t. uppstod, ur v. och kompletoriet den predikogudstjänst, som kallas aftonsång. Enl. gällande kyrkohandbok kan aftonsång utbytas mot v. el. kompletorium enl. gammalkyrklig ordning. R. S. We'ssnitzer, Wolfgang, tysk kyrkomusiker (f. mellan 1615 och 20, d. mellan 1680 och 90), hovorg. i Celle, red. den s. k. Celle-Lüneburgska sångboken (1661; 265), för vilken han skrev några tiotal mel., bl. a. nr 293 i SvK 1939. Wesström (Weström), Anders, violinist (omkr. 1720—81), ansedd som en av sin tids bästa i Sverige. Efter fullb. stud, vid Uppsala univ. började W. som auskultant i Svea hovrätt i Sthlm för att dock snart helt övergå till musiken och blev 1748 ord. medl. av K. hovkapellet. Han företog på 1750-t. resor i Tyskland och Italien och var en tid elev till Tartini. W. spelade en uppmärksammad roll i Sthlms musikliv och uppskattades också som tonsättare, i vilken egenskap han framstår som en repr. för Sturm und Drang och förromantik. W. lämnade hovkapellet 1773, kom som org. och dir. mus. till Gävle men slutade sina dagar i djupt förfall i Uppsala. Verk: 2 symf., 2 uvertyrer, 2 sext. för stråkkvart. och 2 horn, 6 stråkkvart., en sonat för vl. och vlc.; nytr. av stråkkvart. E i ÄSM 7, utg. av S. Kjellström (1941). — Ms. i MA:s bibi. — Art. av C. F. Hennerberg i STM 1928 och 29. S.W. Westberg, Eric, tonsättare och organisatör (1892—1944), var som verkst. dir. 1923—44 eldsjälen vid organiserandet av STIM. — LMA 1940. Medan W. stud, na-turvetensk. ämnen vid univ. i Uppsala (fil. kand. 1916), var han som musiker autodidakt; undervisade vid Forssa folkhögskola 1913—18. Han deltog som pianist och violoncellist i Kjellströmskvart:s turnéer 1918—20, var 1920 —21 kapellm. vid Röda kvarn i Sthlm och 1918 —20 samt 1921—27 in tendent vid Konsertfören. i Sthlm. W. org. dess skolkons., vid Vilka han 1919—27 medv. som dirigent och konferencier. Han gästdirig. i Sverige och utlandet samt framträdde även som musikskriftställare. — W:s musik uppvisar inflytelser från R. Strauss och Alfvén, är nord, färgad, effektfull och ofta spirituell. 1438