WERSCHENSKA Werschenska(ya), G a 1 i n a, dansk pianist av rysk börd (f. 1909 21/12), sedan 1930 verksam i Khmn som kammarmusiker och solist, bl. a. i Statsradiofonien. W. stud, vid MK i Leningrad och deb. 1926. Hon har konserterat flerstädes i Europa (i Sverige bl. a. i radio ffg. 1941 och Sthlm 1946) och gjort talrika grammofoninspelningar. Er-l Verse'tt (ty. Versett[Z], it. vers[ett]o, sp. versillo), ett kort orgelstycke med liturgisk funktion, främst avsett som alternativ till en psalm- el. hymnvers som enl. ritualen skulle sjungas. V.-tekniken framväxte under 1500-t., och dess urspr. uppgift var att motverka monotoni i psalmsången. Ofta ordnades flera v. i en svitmässig serie, vars olika led hänförde sig till en gemensam idé och voro avsedda som mellanspel el. alternativstrofer. (Jfr art. Koralmellanspel och Koralpartita.) Sådana cykler förekomma bl. a. för en rad flerversiga hymner (t. ex. Ave maris stella el. Magnificat), i vilka varannan vers sjöngs och varannan utfördes på orgel enl. altematimpraxis. I vissa fall ersattes även vissa mässdelar med v., t. ex. Kyrie el. Offertorium. Ehuru v.-tekniken från strängt liturgisk synpunkt innebar ett förfall, blev den av stor betydelse för orgelkonsten, ej minst koralpartitan. Att v. tjänade en viktig funktion som praktisk nyttokonst framgår bl. a. därav, att en och samma tonsättare vanl. skrev enstaka el. seriecykliska v. i samtliga 8 kyrkotonema, användbara under kyrkoårets olika liturgiska förhållanden. Ett bekant ex. härpå är A. de Cabezons Octi toni Psalmorum (tr. 1578) över slutavsnittet i lilla doxologin och samme tonsättares magnificat-v. (bägge tr. i Liber Organi, bd 3, utg. av E. Kaller 1933). Andra kända ex. på denna praxis, som var aktuell under hela barocktiden, omnämndes 1903 i Pius X:s Motu Proprio och på sina håll ännu förekommer i Frankrike, utgöra verk av J. Buchner (1530), A. Valente (1576), C. Er-bach, en rad sp. org. under 1600-t. samt Gott-lieb Muffat (1726) m. fl. Under högbarocken komponerades vanl. den första v. i en serie i en friare och mer virtuos, toccataliknande stil. B. Hbs VersFkel (dim. av lat. ver sus) kallas ett kort utrop av bönekaraktär, hämtat ur Psaltaren, till sin formella gestaltning en tudelad psaltarvers, responsorialt utförd som versus med responsum. V. förekommer flerstädes i rom. liturgi. En särsk. grupp bilda inlednings-v. i tide-gärden: Deus in adiutorium (Ps. 70:2, Gud, kom till min räddning, den för officiet gemensamma inledningen), Domine labia mea aperies (Ps. 51:17, Herre, upplåt mina läppar) i ma-tutinen och Converte nos, Deus (Ps. 85: 5, Omvänd oss till dig) i kompletoriet. V. sjunges vanl. på en enkel recitationston 1435 med ett sekundfall vid slutet. Vid laudes på söndagen och vid laudes och vesper på de större högtidsdagarna brukas en något rikare mel. av gruppmelodisk byggnad. En v.-ton av ålderdomlig typ uppvisar melodin till v. inne i tidegärden med dess entoniga recitation fram till slutstavelsen, som sjunges med en rikt utbildad melism. R. S. Versus, lat., eg. vändning (urspr. plogens vändning vid uppdragande av fåror el. rader; sv. form vers), i liturgiskt och kyrkomus. språkbruk prosaavsnitt ur Bibeln, omfattande en mening (bibelvers). Av bibeltexterna bilda psaltarpsalmernas verser den greg. sångens viktigaste bestånd av sångtexter. Varje psaltarvers är uppdelad i 2 halvverser, kola, av i huvudsak lika längd. Denna parallellismus membrorum,, de 2 ledens överensstämmelse, sätter sin prägel på psalmo-dins byggnad. -^-Gregoriansk sång, sp. 687 f. V. framstår som ett särsk. liturgiskt parti i förhållande till antifonen inom den antifonala körpsalmodin samt i förhållande till responsum i den responsoriala sången. Vid respon-soriet betecknas v., som utgör solopartiet, med ett i motsats till som anger körens refräng. V. har även fått en fristående, liturgisk funktion som versus clusor, dvs. avslutningsformel. Mest brukad är officiets v. clusor, Benedicamus Domino (tackom och lovom Herren), som även avslutar mässan under advent och fastetiden och under senmedeltiden ofta troperades. Dödsmässans v. clusor har formen Requiescant in pace (må de vila i frid). R. S. de Wert, Jacques el. Giaches (Jakob van Wert), nederländsk tonsättare (1535—96), från 1565 hovkapellm. i Mantua, även verksam i Novellara. En stor mängd komp, av W. återfinnas i saml.-verk 1558—1650. Han utgav även bl. a. U bd 5-st. madrigaler (1558—95; fl. uppl.). — Nytr. av S. W. Dehn, W. B. Squire m. fl. — Litt.: Anne-Marie Bautier-Regnier, J. de W.... (i RBdM 1950). I. S. Wertheimer, Emil, svensk populärmusiker av österrikisk börd (f. 1899 9/5), stud, vid MA i Wien och har sedan 1925 som ledare för eget kapell på bl. a. Lo-rensberg i Gbg, Operakällaren, Cecil och Berns i Sthlm samt Flustret i Uppsala vunnit stor popularitet. — Sv. medb. 1933. Vertikal (av lat. vertex, toppunkt), en av de från andra områden överförda termer som begagnas inom musiken för att ange en av de rumsliga dimensioner, som musiken skenbart kan ikläda sig. Med den vertikala dimensionen avses samtidighet av flera olika toner i flerstämmiga 1436