WETTACH i bl. a. Berlin, Dresden och Milano. Han deb. 1910, var sångped. i Berlin 1911—13 och har därefter haft eng. vid Dessauer Hoftheater 1914, Opera Comique i Oslo 1918—20 och Dresdner Staatsoper 1920—22 i roller ss. lantgreven i Tannhäuser, Falstaff i Muntra fruarna m. fl. Har även skrivit sånger med piano (Romans och Flykt, flykt o. a.). — G. m. operasångerskan Signe Winderen (f. 1882 18/i), som varit anställd vid operorna i Thorn, Riga, Dorpat och Pernau samt konserterat. H. K. Wettach, Adrien, ->Grock. Vetter [fe'-], Walther, tysk musikhistoriker (f. 1891 10/5), dr phil. 1920. V. stud, vid univ. i Halle och Leipzig och blev efter anställningar i Danzig, Bres-lau och Hamburg prof, i Breslau 1934, i Greifswald 1936 och vid Humboldt-univ. i Berlin 1946. Skrifter: Das frühdeutsche Lied (2 bd, 1928), Franz Schubert (1934; m. bibliogr.), Antike Musik (1935), Die antike Musik in der Beleuch-tung durch Aristoteles (i AFM 1936), Johann Sebastian Bach ... (1938), Ost und West in der Musikgeschichte (i MF 1948), Der Kapellmeister Bach... (1950), art. om Gluck (i ZMW 1921/22, 24/25, 25/26 och AMW 1924) m. m. M.T. Wetterberg, Karl August Knut, tonsättare och pianist (f. 1894 31/i2), från 1937 verksam i Gbg, musiklärare vid folkskolorna där, inom ABF, ledare för Gbgs orkesterförenrs skola för körsång och lärare vid Gbgs orkesterskola. W. avlade org.-ex. vid MK i Sthlm 1917, stud, kontrapunkt för Ellberg och 1929 för J. J. Marx i Wien; elev i Leipzig 1930—32 till Raphael och F. Reuter (kontrapunkt och komp.) samt Mar-tiensen (piano). Var därefter till 1937 verksam i Sthlm. W. har framträtt som pianist i Sverige, Hfors och Khmn. Bland hans komp, märkas Melodrama m. ork. (R. M. Rilke; 1936), Variationer över en svensk folkvisa (1933) för ork., orgel-, pianostycken och sånger. G. M. Wetz, Richard, tysk tonsättare och dirigent (1875—1935), en av de bästa liedkompositörerna i sin generation. W. stud, för bl. a. Thuille i München samt vid univ., var därefter 1906—25 kördirig. samt lärare i komp, vid MK i Erfurt, från 1916 dessutom lärare vid MH i Weimar (prof. 1920). Han stod som tonsättare nära Bruckner, och till hans främsta verk höra förutom över 100 sånger rekviem h op. 50, Juloratorium op. 53, körverket Hyperion op. 32 och symf nr 3 B. Har även skrivit monogr. över Bruckner (1922), Liszt (1925) och Beethoven (1927; 31933). — Ett R. W.-Gesellschaft gr. i Gleiwitz 1943. — Litt.: G. Arnim, Die Lieder von R. W. (1914); H. Polack, R. W.... (diss. 1934; tr. 1935). G. M. VexLIla Re'gis pro'deunt, lat., Fram tåga konungens baner, korshymn av Ve- 1443 nantius Fortunatus (f. ca 530, biskop i Poitiers 591, d. ca 600). V. sj unges efter korsets hyllning i långfredagsliturgin, då den konsekrerade hostian före praesanc-tifikatmässan i procession föres från tabernaklet till altaret. V. ingår i en serie hyllningssånger till korset, som Venantius diktade, då merovinger-drottningen Radegunde år 569 mottagit en relik av Kristi kors från kejsarhovet i Konstantino-peL V. räknas jämte hans Pange lingua glo-riosi/proelium till den fornkristna hymndiktningens största skatter. Hymnen är skriven på f yrtaktigt jambiskt versmått med fyrradiga strofer och har under tidernas lopp försetts med ett tiotal melodier. R. S. Wexschall, F riederich Thorkildsen, dansk violinist (1798—1845), efter stud, för Lem och Tiemroth samt utomlands (bl. a. Spohr) anställd i Det kgl. kapel i Khmn 1824; 1. violinist och ledare av violinskolan 1835. W. var en utomordentligt skicklig solist, kammarmusikspelare och pedagog. Elev bl. a. Niels W. Gade. Weyse, Christopher Ernst Friedrich, dansk tonsättare (f. 1774 5/3 i Altona, d. 1842 8/10 i Khmn), i fyra decennier en förgrundsgestalt inom dansk musik och i bästa mening en väktare av traditionen från Haydn—Mozart-tiden. Weyse var konservativ och fick ej några eg. elever el. efterföljare, men vad han skapat gav honom livet igenom och efter döden namn som en av Danmarks mest betydande tonkonstnärer särskilt på romansens och den nationella sångens område. — Prof:s titel 1816. LM A 1830. Weyse fick sin första musikundervisning av morfadern, kantorn i Altona C. B. Heuser, men riktlinjerna för hans mus. utveckling utstakades av J. A. P. Schulz, hos vilken han 1789 blev elev. Även P. Grönland gav honom vägledning, och 1792 blev han vik., 1794 ord. organist vid Reformert kirke i Khmn. På 1790-t. framträdde han även ofta på konserter, då han med förkärlek spelade Mozarts pianokonserter, och skapade sig redan då en erkänd ställning som tonsättare, bl. a. av 7 symf., som senare delvis kommo till användning i hans sceniska verk. År 1799 utkom saml. Blandede Kompositioner, där några sånger till stilen närma sig Schulz’ Lieder im Volkston. År 1801 började ett långvarigt uppehåll i Weyses konstnärliga skapande, orsakat av en avbruten kärleksförbindelse; han avancerade dock till den framskjutna ställningen som org. i Frue kirke och skrev en del mindre verk. Men han uppgav t. ex. fullföljandet av sångspelet Sovedrikken, som först återupptogs då 1444