VIOLINSPEL Litt. om v. är synnerligen omfattande. En bibliogr., upptagande verk fram till mitten av 1890-t., är E. Heron-Allen, De fidiculis biblio-graphia: being an attempt toward a bibliogra-phy of the v.... (2 bd; 1890—94). Bland nyare arbeten kunna nämnas: Allm.: W. L. von Lütgendorff, Die Geigen-und Lautenmacher vom Mittelalter bis zur Gegenwart (2 bd; 21913); L. Greilsamer, L’ana-tomie et la physiologie du violon, de 1’alto et du violoncelle ... (1924); H. Poidras, Dictionnaire des luthiers anciens et mödernes (s. å.); E. Sprenger, Die Streichinstrumente und ihre Be-handlung (1951); R. Vannes, Dictionnaire uni-verselle des luthiers (21951). — Tidskr.: The Strad 1890/91 ff. Violin: A. Riechers, Die Geige und ihr Bau (-1940; sv. uppl. 1895); H. R. Haweis, Old violins (1898); J. W. von Wasielewski, Die Violine und ihre Meister (51910); J. W. Giltay, Bow instruments ... (1922); A. Pougin, Le violon ... (1924); O. Habensack, Ursprung und Geschichte der Geige (1930); A. Bonaventura, Storia del violino, dei violinisti e della musica per violino... (1933); E. S. J. van der Straeten, The history of the violin... (2 bd; s. å.); C. Ro-vini, Il violino. La liuteria. L’arte del violino (1938); G. Schünemann, Die Violine (1940); I. Orestad, Gåten fra Cremona (1943); dens., Det tonende villniss... (1944); E. N. Doring, How many Strads?... (1945); I. Orestad, Stradivar-fiolinen (1949); Francine Cabos, Le violon et la lutherie (1948); F. Farga, Geigen und Gei-ger (31950; eng. uppl. s. å.). Altviolin: H. Ritter, Die Viola alta oder Alt-geige (31885); F. W. Galpin, Viola pomposa and violoncello piccolo (i ML 1931); L. Tertis, In-troduction to an English viola (i ML 1947); H. Besseler, Zur Probleme der Tenorgeige (1949). 2. I orgeln en stråkstämma av mycket trång mensur och 8', 4', sällan 2' tonhöjd. Å. L-y Violinklav ->Klav. Violino piccolo ->Violin. Violinprincipal (ty. Geigenprincipal), en svagare intonerad variant av orgelstämman ->principal med trängre mensur och mera strykande tonansats än denna. Tonhöjden vanl. 8'. B. K. Violinregal, regalstämma i orgeln av 8' el. 4' tonhöjd och med små, trångt mensurerade, cylindriska uppsatser. V. har en mjuk, stråkbetonad klang. B- K- Violinspel. Det karakteristiska och egendomliga för v. liksom för stråkinstrumentspel i allmänhet är vänstra och högra handens helt skilda funktioner och samordningen dem emellan. Tonbildningen beror i huvudsak på stråk-föringens mekanism med å ena sidan dess ytterst känsliga avvägning av trycket mot strängen gentemot rörelsehastigheten och å den andra valet av kontaktställe, vilket va rieras alltefter -^-stråkart, tonstyrka, tempo och klangfärg. Redan producerandet av en väl-klingande och »slaggfri» ton erbjuder stora svårigheter, bl. a. på grund av fordran på absolut jämnhet i stråkens rörelsehastighet och på smidigt balanserande av stråkens kontinuerliga tyngdpunktsförskjutning. En annan viktig och svårbemästrad faktor i tonbildningen tillhör v. handen: vibratot, som starkt bidrager till den individuella tonkaraktären och som under v:s historia undergått stora förändringar alltefter den växlande smaken. Till stråk-föringens uppgifter höra vidare variationer i tonstyrka och klang samt den rikt skiftande karakterisering, som bl. a. åstadkommes genom olika stråkarter. V. handens uppgift är att med fingrarna förkorta strängarna, så att önskade toner erhållas, varvid handen i mån av behov förskjutes utefter greppbrädet till olika -^-lägen; viktig är därvid själva lägeväxlingen, som kan (el. bör) döljas el. i undantagsfall ske hörbart ss. ett särsk. uttrycksmedel (glissando, portamento). Till undvikande av onödiga el. svårspelade sträng- och lägeväxlingar el. med hänsyn till lämpligaste sådana begagnas både i passage- och i kantilenaspel utstuderade fingersättningar, vilkas problem äro ständigt aktuella för såväl eleven som konsertviolinisten. Tekniska specialiteter äro -^-dubbelgrepps- och ackordspel (på 2 resp, flera strängar samtidigt), -^■flageoletter och -^-pizzicato (knäppning av strängen). Historik. Omkr. år 1600 gjorde den då nymodiga violinen sin entré i den it. musiklitteraturen och föreskrives hos L. Marenzio, C. Monteverdi och G. Gabrieli uttryckligen som ork.- och soloinstr. De nya möjligheterna för exponerande av en särpräglad instr.-teknik tillvaratogos snart: redan omkr. 1620 förekomma i verk av B. Marini och C. Farina spec. violinistiska effekter (tremolo, pizzicato, dubbelgrepp, flageo-letter) och förutsättes en betydande virtuositet, hos Farina i samband med taskspelar-artade imitationer av djurläten m. m. Allt högre lägen och allt fler stråkarter kommo i bruk (5. läget hos M. Uccellini omkr. 1650). En viss reaktion mot den ytligt tekniska utvecklingen framträdde under 1600-t:s senare del i den växande solo- och triosonat- samt den begynnande konsertlitteraturen hos G. Legren-zi, G. B. Vitali, G. Torelli m. fl. och fullföljdes av A. Corelli, skaparen av det »klassiska» it. violinspelets sångbara stil. Corelli blev trots sin tekniska begränsning vida berömd både som violinist och som inflytelserik lärare. I hans spår gingo en rad stora it. violinister från det tidigare 1700-t., vilka emellertid också vidareutvecklade och berikade hans stil. Dit höra A. Vivaldi, violinkonsertens uppfinningsrike och livfullt musicerande mästare, den tekniskt avancerade F. Geminiani, den temperaments-och uttrycksfulle F. M. Veracini, experimen-tatorn P. Locatelli m. fl. Den största betydelsen för v:s utveckling fick dock G. Tartini, som särsk. fullkomnade stråktekniken och den 1505 48. Musik. IV. 1506