VIOLINSPEL melodiska expressiviteten. Till en yngre generation hörde G. Pugnani och den extravagante teknikern A. Lolli; från den sistn. går linjen till det tidigare 1800-t:s mest betydande virtuos, »häxmästaren» N. Paganini, vilkens 24 capricer alltjämt i stort sett äro sista ordet inom den högre violintekniken. I Tyskland utvecklades täml. självständigt under 1600-t. ett i jämförelse med den it. skolan mer tekniskt inriktat violinspel, vars främsta representanter voro J. J. Walther och H. Bi-ber. Deras polyfona dubbelgrepps- och ackordteknik nådde sin kulmen i J. S. Bachs 6 monumentala solosonater och -sviter. Ett starkt it. inflytande utövade den till München utvandrade G. Torelli. En avläggare av hans lärjungekrets uppstod vid 1700-t:s mitt i Mannheim-skolan (J. Stamitz m. fl.), som fick betydelse ej blott för symfonistilens utan även för v:s utveckling. Till dess förnämsta manifestationer höra L. Mozarts violinskola (1756) och W. A. Mozarts violinkonserter, i betydande grad även den wienklassiska kvartett- och sonat-stilens konsertmässigt avancerade violinistiska utformning, som bottnade i den omständigheten, att såväl Haydn och Mozart som Beethoven i grunden behärskade violintekniken. Inflytelser från Mannheim och Frankrike (P. Rode) mötas hos den ty. romantikens store violin-mästare L. Spohr, lärare till bl. a. F. David. Som det senare 1800-t:s förnämste framstår J. Joachim, beundransvärd som virtuos, storartad klassisk interpret och oskattbar pedagog. Till hans viktigaste lärjungar höra L. Auer och J. Hubay, vilka i sin tur ha utbildat många av nutidens ledande violinister (M. Elman, J. Heifetz, N. Milstein, J. Szigeti etc.). Till Frankrike överfördes Corelli-traditionen under 1700-t:s förra del av J. M. Léclair (elev till Corellis lärjunge G. B. Somis) och senare av Pugnanieleven G. B. Viotti, som blev det fr. v:s store klassiker, berömd för sin rena, storlinjiga och expressiva stil. Tack vare honom samt R. Kreutzer, P. Rode och F. Baillot, samtl. verksamma vid MK i Paris, blev denna stad efter revolutionsåren centrum för ett tekniskt och konstnärligt högtstående v., som sammansmälte drag från olika skolor och riktningar. Denna höga nivå upprätthölls (el. uppnåddes på nytt) av C. de Bériot och H. Vieux-temps (båda belgier), och den ->-fransk-bel-giska skolan har ytterligare haft berömda representanter i H. Wieniawski, E. Ysaye och P. de Sarasate samt på senare tid i den betydande pedagogen C. Flesch och F. Kreisler. Violinens konstruktion har varit fullkomligt oförändrad under hela denna tidrymd, medan ->stråken reformerades och fick sin moderna form omkr. 1780 av F. Tourte. Stråkföringens nya möjligheter exploaterades till fullo av Paganini, och sedan dess har någon teknisk förnyelse av v. knappast förekommit annat än i vad som betingats av musikens egen utveckling. En viss förändring av själva spelstilen har dock med förändrade mus. ideal så småningom trängt igenom, i vår tid märkbar 1507 som en tendens till insmickrande effekt (hastigare och mer genomgående vibrato, uttrycksfulla glissandi) samt till en blankpolerad fläckfrihet i utförandet, åstadkommen genom modernt metodisk träning, som gjort stora lärjungeskaror delaktiga av en virtuositet, tidigare förbehållen blott de största stjärnorna. G. B. Av berömda violinister från senare delen av 1800-1, till vår tid må framhållas (u. n.): J. Böhm, G. Hellmesberger d. ä., J. L. Massart, J. Dont, Wilma Neruda, A. Wilhelmj, M. Mar-sick, O. Sevcik, C. Thomson, F. Ondficek, W. Hess, A. Rosé, B. Eldering, W. Burmester, H. Marteau, J. Kubelik, J. Thibaud, B. Huber-mann, G. Havemann, J. Manén, A. Sammons, A. Spalding, E. Zimbalist, A. Busch, Isolde Menges, F. von Reuter, A. Brosa, Cecilia Hansen, J. Damen, G. Kulenkampff, H. Holst, T. Seidel, Alma Moodie, V. Prihoda, S. Fren-kel, E. Zathureczky, M. Rostal, G. Fran-cescatti, H. Temianka, A. Campoli, Erica Mo-rini, J. Pougnet, A. Gertler, Gioconda de Vito, T. Matthews, D. Ojstrach, S. Goldberg, F. Grin-ke, R. Odnoposoff, B. Gimpel, Lilia d’Albore, W. Schneiderhan, Y. Menuhin, Ginette Neveu, Guila Bustabo, I. Stern, T. Varga, G. Taschner, Camilla Wicks. Nordiska violinister efter 1850: A. Randel, O. Bull, V. Tofte, F. Book, A. Svendsen, A. Gade, L. Zetterquist, T. Aulin, F. Henriques, Sigrid Lindberg, S. Kjellström, P. Möller, J. Ruthström, T. Wilhelmi, G. Turicchia, G. Björk, I. Mitnitzky, Gunna Breuning-Storm, E. Tel-månyi, E. Tömqvist, G. Andreasson, F. Asti, B. Brustad, Nora Duesberg-Baranowski, C. Barkel, O. Nielsen, C. Garaguly, Lottie Andreasson, T. Broström, C. Andersen, O. Kyn-del, S. Karpe, I. Ericson, K. Freiholtz, L. Hansen, Anja Ignatius-Hirvensalo, E. Källberg, E. Wolf, Celia Uhke-Aumere, J. Grünfarb, L. Berlin. Av altviolinister må framhållas L. Tertis, P. Hindemith, W. Primrose och R. Sabatini samt bland svenskar F. Erdtel, T. Broström, L. Berglund och B. Appelbom. Litt.: Teknik: C. Hering, Über Rudolph Kreutzer’s Etüden (1858); C. Schroeder, Ka-techismus des Violinspiels (1901); R. Bro-ches, Die Korrelation von Musik und Bewe-gung und das Problem der geigerischen Nach-gestaltung (diss. 1938); C. Flesch, Die Kunst des Violinspiels (2 bd, 21929; även eng. m. fl. uppl.); W. Wathne, Fiolinteknikk (1945); B. Szigeti, Das Vibrato... (1950). — Historik: H. C. Lahee, Famous violinists of to-day and yes-terday (1899); G. Beckmann, Die Entwicklung des deutschen Violinspiels im 17. Jahrh. (diss. 1916); M. Pincherle, Les violinistes. Composi-teurs et virtuoses (1922); A. Moser, Geschichte des Violinspiels (1923); A. Pougin, Le violon. Les violinistes et la musique de violon du 16e au 18e siècle (1924; m. bibliogr.); M. Grünberg, Meister der Violine (1925); H. Lungershausen, Probleme der Übergangszeit von der altklas-sischen zur klassischen Epoche (diss. 1928); Si- 1508