VIRGIN ALISTER hållit Bachs, Mozarts, Haydns och Nielsens betydelse. Impulser ha också utgått från den nyare fr. musiken, i synnerhet Honegger, men även från Stravinskij och Prokofjev. De personliga stildragen äro emellertid synnerligen framträdande: den rytmiska spänsten, de korta konturskarpa motiven, den ofta asketiska klangutvecklingen och kammarmus. hållna orkestersatsen i den berömda stråkserenaden op. 11 (1937) äro sålunda karakteristiska. W:s 30-talsproduktion har genomgående en pastoral, divertimentoartad prägel, i senare verk, ss. den 3. stråkkvart., 3. symf. och vl.-kons:n, dominera allvarligare stämningar. Man kan här iakttaga en orientering mot nord, romantik, delvis i Sibélius’ anda. Tyngdpunkten i W:s lilla men koncentrerade produktion ligger i instrumentalmusiken. Han har därvid med förkärlek ägnat sig åt att skriva symf:r, sviter, kvart:r och solokons:r på en formellt traditionell, wienklassisk basis, dock med ett med åren alltmer framträdande intresse för formtypologiska nysträvanden. Intressant är t. ex. vlc.-kons:n, där en solokadens lagts in som mellandel i den långsamma satsen, vars huvuddel består av en dialog mellan en elegiskt sjungande kantilena och ett scherzo-artat avsnitt. I den 3. symf. motsvarar 1. satsen den första temagruppen i en sonatexposition, den 2. satsen den 2. temagruppen, medan finalen fått funktionen av genomföringsdel. Vl.-kons:s 1. sats åter är uppbyggd i fyra stora block efter en variationsformen liknande princip. Trots dessa drag är W:s musik aldrig spekulativ, tvärtom är det spontana, ofta humoristiska musicerandet ett av dess främsta kännetecken. Verk: Scenisk musik: Baletten Oscarsbalen efter Frödings »Balen» (1949; Sthlm 1950; svit därur En balfantasi op. 24 a), radiosångspelen Blått, gult, rött (1940) och Den glada patiencen (1941), musik till Madame Bovary (efter dramatisering av Flauberts roman; 1939), Shake-speares Köpmannen i Venedig (1943; därur Romantisk svit) och Almquists Amorina (1951). Verk för ork.: 4 symf., nr 1 op. 3 (1932), 2 op. 14 (1939), 3 op. 20 (1943—44) och 4 op. 27 (1951—52), 2 konsertuvertyrer nr 1 op. 2 (1931) och 2 op. 16 (1940), Lustspelsuvertyr op. 21 (1944), Sinfonietta op. 7 a (1933—34), Serenad för stråkork. op. 11 (1937; även underlag för en balett m. samma namn, Sthlm 1952), Liten svit op. 17 (1941), Två orkesterstycken op. 7 b (Gavott och Scherzo; 1933—34). — Kons.: vlc.-kons. op. 10 (1936), vl.-kons. op. 23 (1946) och pianokons. op. 26 (1950). Kammarmusik: 3 stråkkvart, nr 2 op. 9 (1935) och 3 op. 18 (1941—45), pianotrio op. 6 (1933), Sonatin för vl. och piano op. 15 (1940); för vlc. och piano: 2 sonatiner op. 1 (1931) och op. 4 (1933), Suite miniature op. 8 a (1934) och Preludium op. 8 b (1932). Övriga verk: För piano: Tema med variationer op. 5 (1933), Ironiska småstycken op. 19 (1942) och Sonatin op. 25 (1950). Titania för damtrio (1941). Sånger m. piano, främst Jung- Dag Wirén. fru Maria och »Malenavisorna» op. 13 a—b (E. A. Karlfeldt). Filmmusik, bl. a. Fröken Julie (1951). Litt.: M. Pergament, Svenska tonsättare (1943); W. Seymer, Två svenska tonsättare (i DMT s. å.); självbiogr. skiss i Musikvärlden 1945; B. Wallner, Introduktion till D. W. (i Musikrevy 1951). B. W-r Virga ->Neumer. Virgina'1 (av lat. virga, kvist, tagg), bet. för ett klaverinstr. med knäppta strängar, först omnämnd av Virdung 1511. Under 1600—1700-t. avsågs med v. främst ->spinett. Bet. har under 1500— 1600-t. huvudsaki. använts i England. Virginalister, gemensam benämning på de eng. tonsättare under slutet av 1500-och början av 1600-t. som skrevo virgi-nalmusik. I förening med Spanska orgelskolan utövade v. ett stort inflytande på den Nordtyska orgelskolan. De främsta företrädarna för v. äro W. Byrd, T. Morley, P. Philips, G. Farnaby, J. Bull, T. Weelkes, T. Tomkins och O. Gibbons. Trots starkt särpräglade drag kan man spåra vissa påverkningar från sp. och port, klaver- och orgelmusik, tidigast märkbar hos Byrd, vilken direkt påverkats av A. de Cabezon. Repertoaren omfattade huvudsaki. danser (pava-ner, galliarder etc.), variationscykler (direkt influerade av sp. stil), fantasior, intabuleringar av madrigaler etc. samt även liturgiska stycken, i viss mån avsedda som orgelmusik, ss. hymnbearb. och In nomine-satser. Ur satsteknisk synpunkt är v:s stil ofta avancerat vir 1513 1514