VIRTUOS tuos och idiomatisk (särsk. utmärkande för Bulls verk). En påfallande förkärlek för kro-matik (delvis fungerande som tonmåleri) ger sig tidigt tillkänna, t. ex. hos Philips och Farnaby. Den mest omfattande saml. av virginalmusik är Fitzwilliam virginal book (trol. omkr. 1625; nytr. i 2 bd 1894—99 av J. A. Fuller-Maitland och W. Barclay Squire; omtr. 1949). — För övriga samtida antologier hänvisas till art. Musikhistoria, Källor, i suppl. Litt.: C. van den Borren, Les origines de la musique de clavier en Angleterre (1912; utökad eng. uppl. 1913); Margaret Glyn, About Eliza-bethan virginal music and its composers (21934); Lucia Neudenberger, Die Variationstechnik der Virginalisten... (diss. 1937); W. Georgii, Kla-viermusik (21950). Se även litt. under resp, tonsättare. B. Hbs Virtuo's, it. virtuo'so (av lat. virtus, duglighet m. m.), utövande musiker, som mästerligt behärskar sitt instruments teknik. Ordet, som någon gång även användes om komponerande (t. ex. »v. instrumentering», dvs. skickligt utförd sådan), har i nutida språkbruk med rätt el. orätt ofta en biton av »ytlighet». — Den offentligt uppträdande, resande v. är en företeelse, som intimt sammanhänger med ->konsertväsendets uppkomst och utveckling. Visa (ty. Lied, fr. mélodie, eng. ballad), bet. för en kort, strofiskt hållen sång, gärna av folklig karaktär. V. uppträder som folkvisa (->Folkmusik), folklig visa (->Folkliga visor), ->sällskapsvisa el. ->romans; stundom har den haft anknytning till spec. yrkesutövning i form av arbets-visa, t. ex. i ->shanty. — Jfr även art. Lied. Visans vänner, Samfundet, gr. i Sthlm 1936, har dotteravd. i en rad städer. V:s initiativtagare voro E. Taube, Arthur Engberg, Gunnar Fant, dess ordf, sedan gr., Sven Salén och Allan Wadström. V:s syfte är bl. a. att »söka bidraga till att visan må bli en allt högre skattad tillgång i vårt lands kulturella liv». Samfundet, vars medlemsantal 1952 är ca 105, har även framträtt i sv. radio samt utg. saml. Våra visor, red. av G. Hådell (1948). En finländsk fören. med samma namn gr. 1945 i Hfors främst på initiativ av dess nuv. ordf. Nils Lindholm. Fören., som vill väcka och utbreda intresse för god vissång, har årl. givit egna visaftnar och uppträtt i radio. Medlemsantalet är 1952 omkr. 60. A. F. Den norska fören. Visens Venner gr. 1944 och har till ändamål att odla och främja den goda visan. Fören., som 1952 har omkr. 30 medl., har framträtt i radio; besökte den sv. V. i Uddevalla 1948 och 50. Ordf, sedan 1951 Bjarne Berulfsen. Fören. har utg. saml. Visens Venners viser (2 d., 1950—51; arr. av K. Siem). H. K. En dansk fören. med samma namn som den no. gr. 1952 på initiativ av fören:s nuv. ledare 1515 Sigfred Pedersen och Henning Pade med uppgift att verka för uppskattningen av den da. visan genom tiderna. Fören. har uppträtt vid kons, och i radio. Sch. Vfsapää, Matti, finländsk dirigent (f. 1911 30/7), kapellm. vid Finska operan i Hfors 1940—51. Efter stud, i piano vid MK i Hfors har V. även framträtt som pianist och ackompanjatör. Visby, stifts- och residensstad på Gotlands västkust (14 770 inv. 1951), har sedan 1800-t:s början haft en rik musikodling, i våra dagar även internat. uppmärksammad genom de s. k. Ruinspelen. V., medeltidens rikaste handelsstad i Norden, blev tidigt även ett andligt centrum med talrika kyrkor och kloster, vilka präglade dess medeltida musikutövning. Med Nya tidens ingång var stadens maktställning helt förbi, och en allmännare livaktighet inträdde först på 1800-t. Äldst av V:s musikinst. är det alltjämt existerande Musikaliska sällskapet, gr. trol. 1815, vilket letts av bl. a. C. Enequist (1817— 31), D. Söderberg (1837^7), W. Söhrling (1847 —93), C. Lambère (1894—1900), H. Lindqvist (1901—15) och F. Mehler (sedan 1921). Verksamheten har omfattat såväl symf. musik som oratorior och operor; intill 1891 var en elevskola knuten till sällskapet. En annan livaktig sammanslutning, som ofta samarb. med Mus. sällskapet, är den av C. J. O. Laurin 1844 gr. Allm. sångfören. År 1927 bildade B. Bäckström en ork., som 1930 konsoliderades under namn av V. konsertfören.; dirigent sedan 1939 F. Mehler. Till domkyrkan är även knuten en gosskör under L. Siedberg. Redan 1901 försökte man sig på »kulturhist. spel» i S:t Nicolai kyrkoruin, då Z. Topelius’ Sancta Maria uppf. med musik av A. Hallén. Tanken med ruinspel upptogs efter 25 år av dr Josef Lundahl, förf, till krönikespelet Petrus de Dacia, vilket med musik av Mehler ffg. framfördes 1929 i S:t Nicolaus, där Petrus på 1280-t. var prior. Under namn av Ruinspelen i V. har detta blivit fast inst. med årl. uppföranden; spelen förvaltas av en fören., från 1946 även statl. understödd. De ha regisserats av R. Hyltén-Cavallius (från 1930); för den mus. ledningen svarar Mehler. Litt.: B. Anrep-Nordin, Musikaliska sällskapet i V. 1815—1915 (1916); J. Hellman, Allmänna sången i W.... (1919). G. P. Visform (av ty. Liedform; stundom brukas den ty. termen även på sv.), bet. i den traditionella formläran en grupp av okomplicerade formtyper med övervägande statisk karaktär (->Form, sp. 287), som vanl. uppstå genom addition av perioder (ev. perioddelar) el. grupper av perioder. Även brukas med ung. samma innebörd ordet dansform. Ter 1516