WOLF, H. W. stud. vl. för J. Hubay och O. Studer, ensemblespel m. m. för Weiner vid landsmusikakad. i Budapest, där han deb. 1936; från d. å. till 1946 konsertm. i Gbgs orkesterfören., varefter han helt ägnat sig åt konserterande. Han har ofta turnerat i utlandet samt gjort gram-mofoninsp. W., som är en mångsidig konstnär, har bl. a. med stor framgång spelat såväl Mo-zart som moderna tonsättare (Bartök, Prokof-jev m. fl.). — G. 1938 m. den tyska pianisten A n t o i n e 11 e W. (f. 1906 28/e), som utbildats av Frieda Kwast-Hodapp och ofta har framträtt som ackompanjatör, bl. a. till maken. Den 1940—46 i Gbg verksamma W o 1 f-kvart. bestod av W. (primarie), Matla Temko (2. vl.), Bertil Appelbom (f. 1918 9/g; va), vilken 1943 efterträddes av Inge Möller (f. 1911 9/5), samt G. Vecchi (vlc.). Den konserterade även i grannländerna. Å. B. Wolf, Hugo, österrikisk tonsättare (1860 13/3—1903 22/2), en av den tyska romantiska liedens sista stora företrädare, som i sina sånger sammansmält Schuberts genomkomponerade liedtyp med Liszts ackompanjemangsmässigt rikt utarb. romansstil till ett i hög grad personligt tonspråk, präglat av djupaste inlevelse i det diktade ordet och baserat på Wagners ledmotivsteknik. W:s yppigt utvecklade harmonik jämte hans gentemot ackompanjemanget mycket självständiga förande av sångstämman bildade en utgångspunkt för den senromantiska liedens vidare utveckling. W. var 1875—77 elev vid MK i Wien men utbildade sig främst på egen hand genom stud, av Bachs, Beethovens och Wagners verk. Åren 1881—82 var han 2. kapellm. vid operan i Salzburg, en befattning som föga passade W:s skygga och inbundna natur. Återkommen till Wien verkade han 1884—87 som uppmärksammad musikkritiker i Salonblatt, där hans varma försvar av Wagner förskaffade honom många fiender; i övrigt drog han sig fram som musiklärare. W:s tidigare komp., t. ex. den symf. dikten Penthesilea (efter Kleist; 1883), stråkkvart, i d-moll (1879—80) och några sånghäften, hade dock skaffat honom en krets av anhängare, däribl. bröderna Schalk, som introducerade W:s komp, i Wagner-Verein 1888. S. å. inleddes W:s mogna tonsättarskap med de 53 Gedichte von Mörike, hans första själv-ständighetsförklaring. I snabb följd skapade han nu stora sångcykler med texter ur ledande skalders dikter, ss. de 46 Gedichte von Ei-chendorff (fullb. 1888), de 51 Gedichte von Goethe (1888—89), Spanisches Liederbuch (44 dikter i övers, av E. Geibel och P. Heyse; 1889 —90) och slutl. Italienisches Liederbuch (46 dikter av Heyse; 1890—96); dessemellan försjönk W. i fullst. overksamhet och dystert grubbel. Mot slutet av sin levnad övergick han till ope rakomp., knytande de största förhoppningar till den friska musikkomedin Der Corregidor (Mannheim 1896; senare bearb. av B. Walter; byggd på samma sp. novell som M. de Fallas Den trekantiga hatten). Trots en framgångsrik premiär nedlades operan dock kort därefter. En ny opera, Manuel Venegas, påbörjades, men arbetet avbröts vid meddelandet om att Wien-operans dåv. dir., G. Mahler, refuserat Der Corregidor. W. hann dock avsluta sina sista komp, utom scenen, Italienische Serenade för liten ork. (1893—94; även bearb. för stråkkvart.) och de gripande Drei Gedichte von Michel-angelo (1897), innan den själssjukdom (förföljelsemani) han länge burit på bröt ut (1897) och tvang honom till sjukhusvård. En kortvarig förbättring inträdde snart, men i okt. 1898 sökte han förkorta sitt liv och återfördes till hospitalet i Wien, där han 1903 avled. År 1896 gr. den första Hugo Wolf-Verein i Berlin, och följ, år bildades den viktiga Hugo Wolf-Verein i Wien, som utg. tonsättarens efterlämnade ms. och tidningsart. och även finansiellt understödde honom under hans sista tid; fören. upphörde efter slutfört arbete 1906. W:s främsta berömmelse vilar på hans omkr. 300 sånger, vilka såväl var för sig som betraktade som cykler uppvisa rikt skiftande individualitet. Från Schubert och Schumann erhöllo W:s sånger sin formella struktur, varjämte han tillägnade sig den sistms litterära inställning till lieden. Även från R. Franz och Brahms hämtade W. viktiga drag i polyfont och arkitektoniskt hänseende. Genom att på denna skolas sångstil överföra Liszts och Wagners principer slog han en bro mellan de då motsatta riktningarna inom tonkonsten. Liszts mera orkestralt tänkta ackomp. undergick hos W. en ytterligare stegring i expressivitet, varjämte detsamma i hög grad lösgjordes från sångstämman. Wagners deklamation fördes till en yttersta förfining och utmejsling i uttrycket: mer än någon föregångare identifierade sig W. med det diktade ordet, som får sin detaljerade och definitiva tolkning i musiken. En utomordentligt böjlig och skiftande harmonik understöder denna strävan efter expressivitet. Uttrycksskalan skiftar från högstämda (Gesang Weylas) el. svårmodigt dämpade sånger (Michelangelo-sångerna) genom hela det mänskliga affektregistret till skälmskt behag och graciös glättighet. W:s övriga komp, visa hans rika ingivelse och tekniska behärskning men nå icke sångernas mästerliga standard. Anmärkningsvärd är tonsättarens humoristiska ådra: såväl Italienische Serenade som Der Cor-regidor ge härpå fullgoda exempel. Verk (u. n.): Skådespelsmusik till Ibsens Das Fest auf Solhaug (Wien 1891), Trauermusik till H. von Kleists Der Prinz von Homburg (ms.); symf., B, vl.-kons., d, stråkkvart. D samt 2 pianosonater, alla i ms.; körverken Christnacht (1886—89; m. sopran- och tenorsoli), Elfenlied (1881—91; m. sopransolo), Dem Vaterland (1890; för manskör), Der Feuerreiter (1892; arr. av sången med samma namn), alla med ork.; 1535 Tryckt 22/n 52 1536