WOLF, E. V. utgav den i visans utvecklingshistoria betydelsefulla saml. Erster Theil Allerhand Oden vnnd Lieder (1642) till egna texter; mel. från olika håll arr. han även själv. De folkliga, djärva sångerna med sina anslående mel. fingo stor utbredning i Danmark och Tyskland; minst 4 eftertryck äro kända. — Litt.: K. Fi-scher, G. V. (i SIMG 1910/11). Sch. Voix céleste [v°a' selä'st], fr., himmelsk röst, även Vox coelestis, lat., labial, svagt intonerad 8' dubbelstämma av stråktyp i orgeln. V. avger en svävande ton på grund av att de båda pipradema ej ha exakt samma tonhöjd. Oftast utföres dock v. som enkel stämma, varvid tremuleringen uppstår, då den kombineras med en annan svag stämma av normal tonhöjd, vanl. eolin el. salicional. B. K. Voix mixte [v°az mikst], fr., blandad röst, inom sångkonsten bet. för ett register mellan bröströst och falsett, mel-lanregistret. Woiziko'wski, Leon, polsk dansör (f. 1897), en av de främsta karaktärsdansö-rerna i sin generation. W. tillhörde 1915—29 Djagilevs sällskap och under 1930-t. Ryska Monte-Carlo-baletten (Sthlm 1937). På senare år har han varit balettm. och pedagog i Warszawa. — Roller: Pe-trusjka, Nicolo i Le donne di buon umore, cor-regidoren i Trekantiga hatten, dansmästaren i Cotillon o. a. K. R-n VokalFs (av fr. vocalise), inom sångkonsten bet. på övningsstycke, avsett att sjungas på vokaler utan text. Vokalmusik, musik, avsedd att sjungas, i motsats till ->instrumentalmusik. V. är antingen solistisk (för en sångare, i konstmusik praktiskt taget uteslutande till ackomp. av piano, luta, ork. etc.) el. skriven för en ensemble av flera sångare (duo, trio etc. samt kör) med el. utan instr.-ackomp.; till v. räknas således vanl. även verk, som utom vokala krafter även kräva instr. medverkan. — Betr, olika arter av v. se under resp, kategorier. För historik över dessa (och instr. former) se ->Form. Vokalsats, för sångröster, i motsats till instrumentalsats, för instrument. Med v. el. vokal åsyftas alla de drag i fak-turen som betingas av den mänskliga stämmans egenskaper, omfång, rörlighet m. m. Sådana vokala karakteristika (»sångbarhet» o. d.) kunna vara för handen även i instr.-sats, liksom den vokala satsens struktur kan vara instr. påverkad. Se vidare härom art. Instrumentalsats. Volbach [fåT-], Fritz, tysk tonsättare, dirigent och musikhistoriker (1861 —1941), betydelsefull för »Händelrenäs-sansen» bl. a. som initiativtagare till Endre Wolf. Händelfesterna i Tyskland 1895, 97 och 1906. V. var 1886—91 lärare vid inst. för kyrkomusik i Berlin och efter olika poster i Mainz och Tübingen prof, i Münster i. W. 1918—30; 1921— 25 även GMD. V:s mus. produktion sträcker sig från större verk som en symf. och den komiska operan Die Kunst zu lieben (Düsseldorf 1910) till körverk, kammarmusik, sånger m. m. Skrifter: Lehrbuch der Begleitung des gre-gorianischen Gesanges (1888), Georg Friedrich Handel (1898; 31906; m. verkfört.), Beethoven (1905; 21928), Die deutsche Musik im 19. Jahrh. (1909), Das möderne Orchester (2 bd, 1910—13; 21919—21), Die Klaviersonaten Beethovens (1919), Handbuch der Musikwissenschaften (2 bd, 1926—30), Der Chormeister (1931; 21935). — Litt.: J. Hagemann, F. V. (1909); G. Schwake, F. V:s Werke (1921). M. T. Wolf, B o d o, tysk tonsättare (f. 1888 io/io), dr phil. i München 1911, därefter verksam som teaterkapellm. och 1923— 33 lärare vid MK i Darmstadt. W., som varit elev hos Klose och Mottl, har skrivit operor bl. a. Hona (Meiningen 1936), baletter, symf. c (1935), pianokons. (1937) o. a. ork.-verk, kör- och kammarmusik (bl. a. septett för fl., oboe, klar. o. stråkar 1943), pianostycken och sånger. G. M. Wolf, Endre, svensk violinist av ungersk börd (f. 1913 6/n), en av de främsta inom Sverige verksamma. — Sv. medb. 1944. 1533 1534