Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Ett barn står vid en vattensamling på vägen och
betraktar hur solen speglar sig däri i en mångfald
solbilder. Barnet gläds och säger: »Det är många
solar i vattenpussen i dag.» Någon kastar så lite
jord däri, och bilden grumlas, då gråter barnet över
sina förlorade solar. Den vuxne och upplyste vet
ju, att det inga solar fanns i vattensamlingen — och
därför heller intet att gråta över, då spegelbilderna
försvunno. Vi äro som detta barn eller som det
barn, som gråter, då dess trasdocka slår sig mot
golvet. Det är blott våra barnsliga föreställningar
om det ena eller det andra, som ge det dess
verklighet. I grunden finnes ju blott en verklighet,
Brahman, Gud. Om detta talar den Högstes sång
med t. ex. följande ord:
»Skåda nu mitt högre väsen, livets element
som uppehåller världen. — Må du veta
att detta alstrar alla varelser.
Jag källan är till världens vardande
och uti mig den löses åter upp.
Det finnes intet högre — än Jag.
På mig allena hänger allt
som pärleraden hänger på sin tråd.
Jag är det läskande i vattnet: — Jag,
0 Kuntis son, är glansen uti solen
och uti månen. Jag är kraftens Ord
1 alla helga skrifter; eterns dallring
och mannakönets manlighet är Jag,
och jordens doft är Jag, och eldens glans,
och livet i allt levande, och boten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
