Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKLYNNE, SEDER OCH SAMHÄLLSSKICK.
17
1
Till åminnelse efter aflidne kämpar eller andra märklige män
plägade man uppresa »bautastenar» på deras grafställen. I senare tid
ristade man på stenarne ett slags egendomliga skriftecken, kallade
runor, hvilka, löpande i ormslingor, förvarade namnet på den döde
och vanligen också på stenens uppresare.
På hemmets grund, ofta utan någon beröring med de
kringfarande kämparne, satt den frie jordegaren, odalbonde kallad, rådande
öfver sin gård och sitt husfolk. Boningen bestod af flere, af
grofhugget timmer uppförda åbyggnader, omgifna af en öppen plats,
hvilken kringgärdades af ett stängsel. Förnämsta rummet i de
förmögnare husen var den aflånga, rymliga gästsalen, som ofta var ett
hus för sig sjelf. Golfvet var af stampad jord och beströdt med
halm; på väggarna hängde glänsande sköldar och stridsvapen; i
salens midt höjde sig den af stenar uppmurade eldstaden, från hvilken
lågan sprakade högt upp. Ofvanför var Þrökfånget», en i taket
anbragt öppning, genom hvilken röken trängde ut. Kring härden sutto
på bänkar vid långa bord gårdens husfolk och gäster. Vid midten
af södra långväggen reste sig husbondens högsäte mellan två sirligt
utskurna pelare; på bänken midt imot var uppsatt ett annat
högsäte, som intogs af den förnämligaste gästen. Vid borden spisade man
fläsk och hästkött eller drack ymnigt öl och mjöd ur dryckeshornen.
Hemmets förnämsta högtid var julen, som firades vid midvintern.
Voro husbonden och hans folk borta på härnadståg, återvände de
gerna, när denna tillstundade. Svärden hängdes då upp längs
salens väggar, och brasan tändes på sin murade häll; husets klenoder,
ärfda eller svärdvunna, framtogos; på bordet framsattes den helstekte
galten, och i dryckeshornen skummade mjödet. Med rundlig
gästfrihet mottogos främlingar och besökande vänner; under lekar, glam,
sånger och dans gick högtiden till ända.
Bonden satte ära i att på sin gård vara
en god
»bosysleman». Biträdd af sitt tjenstfolk, bröt han bygd i skogen,
ärjde sin jord, skötte sin boskap, smidde sitt jern och bestyrde om
sitt hus. Qvinnorna väfde ylle och vadmal samt skötte sländan
och nålen. Bovden skydde att heta snål, men han ödslade ej heller
vanligen bort sin egendom, han räknade för en heder att hafva fylda
visthus och samladt gods. I förmögnare hus saknades ej värdefulla
smycken, såsom konstarbetade guldringar eller präktiga spännen af
Sjögren, Svensk hist, läsebok.
2
en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
