Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMATIONSVERKETS BEGYNNELSE.
145
På återvägen. var konungen vid glädtigt lynne. Han satte en
skön blomsterkrans på ärkebiskopens hufvud, kallande honom
»majgrefve), såsom bruket var i en gammal på orten gängse folklek.
Enligt samma bruk skulle den bekransade tillreda ett »majgrefveöl»;
ärkebiskopen lät ock göra det ett par dagar derefter, på sjelfva
pingstdagen, med stor prakt och ståt. Han och konungen sutto
midt imot hvar andra i hvar sitt högsäte; men silfret och
kredenskaren framför den förre voro vida präktigare. När gästabudet
under muntert glam varat en stund, fattade ärkebiskopen sin bägare
och drack konungen till, sägande: »Vår nåde dricker eder nåde
:
till. Vredgad reste sig då konungen upp, i det han sträft
genmälte: »Vår nåde och eders nåde rymmas icke under samma tak».
Han lemnade derpå genast salen, till stor öfverraskning för
ärkebiskopen och de närvarande herrarne.
Några dagar derefter gick konungen upp i domkapitlet och
sporde de vördiga herrarne, om icke konungar och furstar kunde
återtaga de åt kyrkan förlänade privilegier, enär de hade utgifvit
dem med ringa grund ur den heliga skrift och varit bedragna af
munkars och presters predikan om skärseld och andra funder.
Ärkebiskopen, som märkte konungens vrede, teg; domprosten, som varsamt
sökte försvara kyrkan, bragtes af konungens ord till tystnad. Gustaf
förklarade dertill, att han ej ville förmena duglige prester deras
nödtorftiga underhåll; »men», sade han, »de andre onyttige, late bukar,
som äro försumlige i Herrans vingård och hvarken med predikande
eller skrifvande tjena Gud och församlingen samt blott duga till att
utan förstånd sjunga och vråla i kyrkor och kloster, dem bör man
utmönstra och intet underhåll gifva). På sommaren kallades
ärkebiskopen till Stockholm: han fick der i uppdrag att såsom
konungens sändebud afresa till Polen, kort derpå gafs honom befallning
att dess förinnan fara till Ryssland för att der underhandla om ett
fördrag. Han återvände ej mer till Sverige. Under sitt återstående
lif uppehöll han sig i början mest i Polen, sedan i Rom, der han
utarbetade en svensk historia.
Den förnämste bland katolska kyrkans försvarare var nu
onekligen biskop Brask i Linköping. Han var på sitt sätt en
fosterlandsälskande man, men kyrkans välmakt gälde för honom mest.
„Vårt rikes frihet», skref han en gång, »hänger på kyrkan och
rid-Sjögren, Svensk hist. läsebok.
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
