Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
GUSTAF VASA OCH HANS VERK.
$
han, »derest I sådant tillstädjen. Vill konung Gustaf taga något
från oss, så tage han det med våld, men icke med vårt samtycke,
så vidt vi vele handla den helige fadern till behag. En hvar tage
sig väl till vara att gifva sig från påfven. Många konungar och
furstar hafva i forna dagar tagit sig sådant före, som nu denne vill;
men de hafva blifvit afbrände genom den helige faderns dunderslag,
som är interdikt och bannlysning, så att kyrkans män i ro fått sitt
igen. Men falla vi från påfven, som är vårt yttersta lifsankar och
försvar, så hafva vi eldar och ris på alla sidor: först blifva vi: af
honom bannlyste och sedan af konungen föga bättre hållne än som
trälar.» Uppäggade af detta tal, togo presterna mod till sig och
lofvade med dyra eder att icke vika från påfven eller antaga Luthers
lära, så länge de lefde. Till bekräftelse härpå uppsatte de ett stort
bref, hvilket de underskrefvo och beseglade. Brefvet nedgräfdes
.
under en sten i domkyrkogolfvet och återfans först femton år
derefter, då det lemnades i konungens händer.
På utsatt dag öppnades riksmötet i en rymlig klostersal. Först
uppläste kanslern Laurentius Andreæ å konungens vägnar en lång
skrifvelse om rikets tillstånd och behof. Deri påmindes om, hvad
konungen gjort för riket; mot honom gjorda beskyllningar och
utspridda falska rykten vederlades; klagomål anfördes öfver uppror
och olydnad, synnerligen i Dalarne. Konungen tackade ock för den
ära, som riksens män honom betett, då de korade honom till
styresman, men förklarade sig hysa det hopp, att de skulle med miskund
anse det stopa omak, han haft för riket, att han måtte nedlägga
styrelsen och blifva förnöjd med ett län, för hvilket han skulle göra
riket tjenst. Han ville derför, innan han afträdde, framställa hvad
riket behöfde: kronans inkomster behöfde upphjelpas, krigsväsendet
förbättras, slotten sättas i dugligt skick, ridderskapet förkofras och
böjelsen för tvedrägt motarbetas. Det antyddes ock på några ställen,
att de gods, kyrkan fått i sin ego, borde till allmän båtnad med
rätta få återtagas, uenär den menige man hade det allt åt kyrkan
dragit till hopa, och det således hörde dem sjelfvom till».
När kanslern slutat, vände sig konungen, som dittills suttit
tyst, till rådet och biskoparne, begärande dessas svar.
Då uppsteg
rikshofmästaren Ture Jönsson, den främste i rådet, och anhöll, att
konungen icke ville förhasta sig, utan med tålamod afhöra det svar,
soni skulle gifvas, och begärde derpå ordet för biskop Brask. Denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
