Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSDAGEN I VESTERÅS.
149
reste sig nu och yttrade, att han väl kände den trohet, som han
vore sin konung skyldig, men att han ock vore påfven förpligtad
till lydnad i andliga ting och ej skulle utan dennes samtycke
bifalla någon förändring i läran eller någon minskning af kyrkans
egodelar. Sedan biskopen tystnat, sporde konungen rådet och
frälsemännen: »Synes eder, att detta allt är rätteligen taladt». Ture
Jönsson svarade för de öfrige, att han ej kunde annat förstå, än att
det vore i det närmaste rätt.
»Då», utbrast konungen, »bafve vi ej lust att längre vara eder
konung. Allt hade vi förmodat oss andra svar af eder. Nu kan
det icke förundra oss, att allmogen är galen, visande all olydnad
och förtret, då den har sådana tillskyndare. Få de icke regn, så
skylla de på oss; få de icke solsken, göra de det samma; händer dem
hårda år, hunger och pest, måste vi bära skulden, liksom de icke
visste, att vi äro en menniska och ingen gud. Vi må arbeta för
edert bästa så mycket vi kunne och förmå, vi hafve dock intet
annat att vänta till lön, än att I gerna sågen yxan sitta i hufvudet
på oss, fast ingen törs hålla i skaftet. Sådan lön kunne vi umbära
så väl som någon af eder. Munkar, prester och alla påfvens
kreatur viljen I sätta oss öfver hufvudet, ändock vi med dem hafve
föga att beställa. In summa sagdt, I viljen alla döma och mästra
Men hvem kan på sådant vilkor vara eder konung? Vi tänka,
att den värste i helvetet icke skall vilja vara det, än mindre någon
menniska. Så veten nu, rundt af sagdt, att vi vele nu icke vara
edert hufvud; vi säge oss slätt af dermed, och vi gifve oss till frids,
att I mån kora dertill hvilken god man, eder synes. Varen så
betänkte att lösa oss redeligen ut här af riket, först betalande vårt
arf, som vi här ege i gods och gårdar, sedan hvad vi hafve kostat
på riket af vårt eget; så vele vi lofva eder att draga vår kos ur
riket och aldrig mera komma hit igen.»
Konungen brast i gråt, då han talade de sista orden, och
lemnade derpå genast salen, hvarifrån han begaf sig upp på slottet.
Kanslern höll derpå ett bevekande tal. »I gode män", sade han,
»dragen eder öfver ens och rådslån visligen härom, bedjandes Gud
om ett godt råd; ty här är en hög sak för handen, som gäller
meniga rikets välfärd. Men de sutto alla så häpne, att de icke kunde
komma till någon öfverläggning den dagen, ty ingen tordes höja
sin röst eller dristade gifva några råd, som i detta läge kunde vara
OSS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
