Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPRORSRÖRELSER (1527—32).
155
derna lofvade då obrottslig trohet samt utsågo bland sig tio män,
hvilka skulle begifva sig till dalkarlarne, förmana dem att afstå från
upproret och tillsäga dem, att de i annat fall afsöndrade sig från
det förbund, som förenade dem med de andra landskapen. Denna
allvarsamma helsning blef också framförd.
Under folkrörelsen i Dalarne hade egentligen icke något blod
flutit. Dalamännen hade följt en bedragare, men öfvergåfvo honom
till största delen, då de blifvit upplysta om hans skalkstycken. De
framstälde öppet sina mer eller mindre befogade klagomål för
konungen och läto lugna sig af de svar, denne lika öppet afgaf; slutligen
läto de sig påverkas af den laglydiga allmogen i rikets öfriga
landskap. Daljunkaren flydde då till Norge, hvarifrån han seglade öfver
till Rostock. Men der blef han på Gustafs begäran fasttagen,
stäldes till rätta för stölden, som han begått hos sin forne husbonde,
och afrättades.
Sedan Gustaf (1528) låtit kröna sig, drog han med 14,000
man upp till Dalarne, der han stämt allmogen sig till mötes på
Tuna tingsplats. Som säker lejd utlofvats, infunno sig bär både
skyldiga och oskyldiga. De uppstäldes obeväpnade i en hop midt
på fältet; det väpnade krigsfolket slöt en ring omkring dem, och
några kanoner, som medförts, riktades äfven mot menigheten.
Konungen sjelf, klädd i blankt harnesk och omgifven af sina män, satt
till häst midt imot folkhopen, med hvilken rådsherrarne å hans
vägnar förhandlade. En skrifvelse från menige allmogen i rikets
landskap upplästes, och en af rådsherrarne, Måns Bryntesson, talade
derpå strängt och hotande till dalkarlarne, hvilka genast föllo till
föga. Konungen befalde dem då att uttaga »dalatjufvens yppersta
råd och dem som sin onda mun mot konungen brukat hade». Dessa
utlemnades och dömdes efter kort ransakning af rådsherrarne till
döden, hvilken dom på stället verkstäldes. När nu dalkarlarne sågo,
att löftet om lejd ej hölls och att blod började flyta, kastade de
sig förskräckta på knä och bådo om nåd. Konungen, som ville,
»att skräcken skulle komma till många, men straffet till få», skonade
de öfrige och upplöste mötet.
»Konungen måtte», säger krönikan, »arbeta så mycket han ville,
att allmogen skulle förstå honom och hans arbete till det goda, det
balp dock intet, man var alltid som halfgrå på honom. Gammalt
folk och i synnerhet gamla prester blåste öron och hjertan fulla med
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
