Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
REFORMATIONSTIDEHVARFVETS SEXARE SKEDE.
åsnehufvuden, satanister» och förklarade dem, såsom »djefvulens
ledamöter», fredlösa öfver hela riket.
Redan i sitt fängelse hade Johan tänkt sig möjligheten att få
sin son Sigismund vald till konung i Polen och derför äfven sedan
låtit uppfostra denne i katolska läran; en sådan afsigt bidrog äfven
ytterligare till hans förbindelser med påfvedömet och katolikerna.
Efter polske konungen Stefans död gick detta hopp i uppfyllelse.
Stefans enkedrottning, Anna, Katarinas syster, använde allt sitt
in-Hytande och hela sin förmögenhet för att befordra Sigismunds val;
de svenske sändebuden, rådsherrarne Erik Sparre och Erik Brahe,
gjorde ock sitt till, derigenom att de, utan att hafva fått någon
rättighet dertill, gåfvo en antydning om möjligheten af Estlands
afträdelse till Polen. Sigismund blef också vald till konung i Polen
(1587). De svenske herrarne fäste för egen räkning stora
förhoppningar vid denna nya union, som lofvade dem större oberoende här
hemma; men hertigen, som insåg de faror, hvilka härigenom hotade
Vasaätten och riket, följde händelserna med uppmärksamt öga. Han
gaf efter i de småtvister, dem han fört med konungen, för att sedan
rikta sin kraft mot helt andra motståndare.
Knappt hade Sigismund afrest till Polen, der han genast mötte
många faror och svårigheter, - förr än Johan ångrade, att han släppt
sin son ifrån sig, och sökte bereda honom ett tillfälle att återvända.
Båda konungarne höllo ett möte i Reval (1589), der de
öfverenskommo, att Sigismund skulle öfvergifva Polen och följa sin fader
tillbaka till Sverige; men mot denna plan gjorde riksrådet och
krigsbefälhafvarne af flere skäl ett så starkt motstånd, att hon måste
uppgifvas. Uppfyld af vrede mot rådsherrarne, for konungen
tillbaka till Sverige och förband sig nu på det närmaste med hertig
Karl, åt hvilken lemnades en betydande andel i regeringen. Rikets
styrelse förlorade ej derpå, ty denna röjde genast inflytandet af en
starkare vilja, hvarför ock Johan tillstod, att under Karls ledning
mer uträttades på tre dagar än förnt på tre månader. Men
riksråden, hvilka redan börjat drömma om arfföreningens upphäfvande
och en herreregering under den blifvande konungens frånvaro i Polen,
ledo så mycket mera afbräck. Flere af rådsherrarne, nämligen Erik
Sparre, Gustaf och Sten Banér samt Hogenskild och Ture Bjelke,
stäldes till rätta, anklagades för högförrädiska planer och höllos i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
