Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
FRIHETSTIDEN.
var afgjordt, i god ordning från slagfältet, emedan den ryske
befälhafvaren skulle hafva förbjudit sina trupper att skjuta på så tappert
folk. Följande dagen plundrade ryssarne och uppbrände
Villmanstrand, hvars invånare jämte de fångna svenska krigarne bortfördes
till Ryssland. Ryssarne voro imellertid för svaga för att våga
fullfölja denna sin framgång. Sådan var ställningen, då Lewenhaupt
anlände till hären. I två månader qvarhöll han trupperna omkring
Fredrikshamn; de härbergerades i tält eller jordkulor, der, enligt
ett ögonvittnes berättelse, kläderna ruttnade och möglade på
kroppen, samt bespisades med usel föda, hvarför snart bärjande farsoter
bland dem uppstodo. I november bröt han med omkring 6,000
man in öfver ryska gränsen; men den statshvälfning, som svenskarne
skulle understödja, blef imellertid i Petersburg genomförd dem
förutan. Elisabet, nu kejsarinna, uppmanade derpå Lewenhaupt att
sluta kriget såsom ej längre behöfligt; denne drog sig också tillbaka
till Fredrikshamn, och ett »tyst stillestånd» inträdde. Under vintern,
tillbragt i dådlös overksamhet, sammansmälte genom dåliga
anordningar hären, som sällan räknade mindre än 4,000 sjuke, hvarjämte
söndringens ande utbredde sig bland befälet och sjelfsvåld tog
öfverhand bland manskapet.
Som ryska kejsarinnan ej ämnade bevilja Sveriges fordringar
och hennes ministrar önskade aflägsna så väl det svenska som det
franska inflytandet, börjades kriget på våren å nyo. Då ryssarne
nu drogo mot Fredrikshamn, funno sig svenskarne för svaga till
motstånd: sjelfve antände de staden och de der samlade förråden
samt drogo sig derpå utan svärdsslag nesligen tillbaka till
Helsingfors. Lewenhaupt blef nu entledigad från öfverbefälet, som
öfverlemnades åt den 78-årige Bousquet. Denne fann snart omöjligheten
att med sitt krigsfolk, bland hvilket alla ordningens och lydnadens
band brustit, försvara Helsingfors och ingick på en kapitulation
(24 aug. 1742). Staden blef tillika med de rika förråd, som der
funnos, öfverlempad åt fienden; hären, som räknade omkring 11,000
friska och stridbara män och var fienden blott obetydligt underlägsen
i styrka, fick fritt aftåga med fanor och tross. På hemvägen omkom
en stor del af krigsfolket genom brist och sjukdomar.
Det med så mycket skryt började krigets snöpliga utgång väckte
en häftig förbittring, som högljudt uttalade sig på den nu (1742)
sammankallade riksdagen, till hvilken flere af härens officerare redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
