Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSDAGEN 1789.
409
girighet eller sina enskilda begär, och som med alla dessa
tidsutdrägter tro sig kunna tvinga mig till en vanhedrande fred, en fred,
som I och alla edra barn skulle en gång förebrå mig som neslig,
som brottslig mot riket och mot de store konungars namn, hvilket
jag har den hedern att bära. Men denna hand blifve snarare
förkoload, än den underskrifver något, som vore nesligt för riket, och
afryckes snarare från mitt hufvud och sönderbrytes denna krona,
denna Gustaf Adolfs krona, som jag tagit imot, om ej så lysande,
som han lemnat henne, åtminstone obefläckad. Jag säger eder det,
I gode herrar af ridderskapet och adeln, I kommen att vara mig
och edra medständer ansvarige, om I genom edra missbälligheter
förloren en tid, som är så dyrbar, och om I genom de farhogor, I
söken utsprida, missleden edra medundersåtar.» Han befalde slutligen
adeln att genast afgå till riddarhuset och der bilda en deputation,
hvilken, anförd af Brahe, den förnämste af grefvarne, skulle göra
landtmarskalken vederbörlig ursäkt och derefter ledsaga denne åter
i sin landtmarskalksstol, der han sedan skulle ur protokollet utplåna
de anstötliga uttrycken. Under talet gnistrade konungens ögon,
hans hy förvandlades och hans åtbörder röjde den häftigaste vrede,
synnerligen mot Fersen, hvilken anmälde sig att tala men af Gustaf
tystades med ett hårdt slag af spiran i bordet. Fersen åberopade
dock i korthet sin rätt att icke dömas ohördau, men konungen
tillsade honom, att adeln här ej egde att tala utan blott att höra, och
visade ståndet hädan till dess samlingssal. Bland adeln uppstod
ett doft sorl, i det en del menade, att konungen ej egde rätt att
så afskeda dem, men Fersen tog Brahe vid handen och började gå,
då de öfrige, fastän knotande, följde efter.
Då konungen nu på rikssalen var ensam med de ofrälse stånden,
tilltalade han dem i nådiga ordalag, erbjöd dem ökade privilegier
och äskade, att af hvart stånd två fullmäktige jämte talmannen
utsåges för att derom med konungen öfverlägga. De närvarande blefvo
genast deraf vunna, aflade sin tacksägelse och ropade högt vid hans
bortgång: »Lefve konungen!»
Adeln hade imellertid aftågat till riddarhuset, der den öppnade
öfverläggningen. Fersen yttrade med köld, att den anbefalda
afbönen vore ett straff, som adeln ej kunde undergå, förr än det
blifvit utredt, om den verkligen förbrutit sig, samt att man först borde
uppläsa och justera protokollet för den åsyftade dagen, hvilket ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
