Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XIV JOHAN, HANS RÅDGIFVARE OCH VÄNNER.
491
Mattias Rosenblad gaf åt Karl Johans rådkammare stödet af
sin pröfvade erfarenhet. Redan under Gustaf III:s tid hade han
gjort sig känd för ämbetsmannaskicklighet och inför konungen
föredragit åtskilliga mål. Under förmyndarstyrelsen intog han som
statssekreterare den lediga platsen efter Schröderheimn. Under Gustaf
IV Adolf vidgades i betydlig mon hans verkningskrets och dermed
äfven hans inflytande; hans arbete under denna tid var både träget
och följdrikt. Efter regementsförändringen 1809 ingick han som
statsråd i Karl XIII:s regering, ehuru då med vida mindre
in-Aytande än under den närmast föregående styrelsen. Karl Johan
bibehöll honom under större delen af sin regeringstid vid
rådgifvarekallet och utnämnde honom (1829) äfven till justitiestatsminister.
Sjelf betecknade Rosenblad denna senare delen af sin bana som vett
behagligt lugn efter en svår och långvarig storm». Bland statsråds.
medlemmarne var han den äldste och mest vördade; utmärkt för sin
vidsträckta kännedom af författningarna och de gängse
förvaltningsformerna, kallades han ej utan skäl »statsrådets lefvande lexikon».
Noggrann i uppfyllandet af sina tjenstepligter, förstod han att väcka
drift och arbetshog hos sina underlydande; då han hvarje morgon
tidigt infann sig på ämbetsrummet för att utdela göromålen, ansåg
den, som dervid icke ihogkoms med arbete, såsom ett straff att
hafva blifvit lottlös. Å andra sidan visade han sig kavske allt för
mycket mon om att upprätthålla ämbetsmännens myndighet och lät
sig i de löpande ärendena allt för mycket bestämmas af inbiten vana
och ”slentrian». Han hade allt för länge tjenat det kungliga
enväldet för att, äfven under den nya författningen, helt och hållet
kunna öfvergifva dettas grundsatser; så väl hans tänkesätt som hans
lynnes naturliga undfallenhet gent imot makten gjorde honom
oförmögen att motstå påtryckningen af konungens vilja. I sitt enskilda
lif utmärkte han sig för gudsfruktan och välgörenhet; hvarje
lördaysafton var hans arbetsbord rent, på det han med ostörd andakt skulle
kunna helga den påföljande hvilodagen, och han beträdde aldrig
domstolen, utan att hemma förut hafva förrättat bön; åt
bibelspridningen och hednamissionen egnade han trägen uppmärksamhet, äfven
under sin höga ålderdom.
En af de statsrådsmedlemmar, som Karl Johan högst värderade,
var A. F. Skjöldebrand, i hvilken konungen såg en omtyckt
vapenbroder från det sista kriget. Efter Adlercreutz’ död (1815) hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
