Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES TILLSTÅND OCH UTVECKLING UNDER OSKAR I.
525
dagen 1856 framlägga en lysande skildring af rikets blomstrande
tillstånd. Hans motståndare ansågo visserligen denna
»blomstermålning» öfverdrifven, men det kunde ej förnekas, att tillgångarne
voro jämförelsevis ganska rikliga, hvarför ock ständerna utan
svårighet kunde lemna betydande anslag åt allmännyttiga företag.
Den inre samfärdseln blef under Oskar I:s regering på ett
storartadt sätt främjad. År 1853 börjades i Sverige upprättandet af
de elektriska telegraferno, hvilkas nät nu utbreder sig öfver hela
riket. Länge hade frågan om jernvägars anläggning varit på tal.
Men man bäfvade i början tillbaka för ett så stort företag, af fruktan
att landets tillgångar ej vore tillräckliga för det samma. Den första
jernväg byggdes imellertid af ett enskildt bolag mellan Örebro och
Arboga. Vid riksdagarne verkade grefve v. Rosen nitiskt i
jernvägsfrågan och med den framgång, att ständerna (1854) beslöto, att
stambanor skulle i södra Sverige af staten anläggas och förvaltas.
På riksdagen 1856 anslogos ej mindre än 20 millioner riksdaler för
detta ändamål. Under ledning af den snillrike och kraftfulle Nils
Ericson sattes den beslutna anläggningen skyndsamt och
omsorgsfullt i verket.
Mot slutet af konung Oskars regering togo de utländska
förhållandena styrelsens omtankar åter i anspråk. Ryssland, beherskadt
af den handlingskraftige Nikolaus, var upptaget af planer på
eröfringar åt alla håll. Med Turkiet bragtes tvister å bane, hvilka
ledde till ett vidtutseende krig (1853–56). Till Turkiets skydd
uppträdde några månader efter krigets början England och Frankrike,
som båda fruktade Rysslands farliga maktutvidgning.
Äfven Sverige kände sig hotadt af sin öfvermäktige granne.
Ryssland, som redan 1847 åter uppväckt gränsetvisterna i Finmarken,
röjde vid de underhandlingar, som derom (1851) fördes, sitt syfte
att söka fatta fast fot vid stränderna af Varangerfjord. Då dessa
underhandlingar icke ledde till någon påföljd, lät Ryssland spärra
gränsen, och samma åtgärd vidtogs äfven från norska sidan. Då,
sedan kriget mot vestmakterna bröt ut, synes Ryssland hafva kräft
Sveriges och Norges medverkan för att afstänga de engelska och
franska flottorna från Östersjön. Men konung Oskar utfärdade
gemensamt med Danmarks konung Fredrik VII (dec. 1853) en
offentlig förklaring, att Sverige i den förestående striden ämnade
vidhålla en väpnad neutralitet. Ryssland dröjde länge att godkänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
