Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Marscher, soldat- och beväringssånger - 98. Ryttmästar Silfverlod (I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg) - 99. Drabanten Gustaf Örn (Kung Karls bedrifter flögo)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
»På mina knän jag beder, välsignade Ers nåd,
vet ni af honom mera?» — »Ack ja, ett tappert dåd,
som uti Sverges häfder kanhända får sitt rum:
han räddade sin konung i träffningen vid Stuhm.» —
»Förvissad jag mig känner och vet, att det är så» —
en blick sågs därvid lysa i Elins ögon blå —
»ja, har han räddat kungen, då höfves mig ej gråt,
han har mig varit trogen — min Ola, mig förlåt!» —
»Det gör han af allt hjärta», skrek riddersmannen båld
och slöt den ädla kvinnan intill sitt bröst af stål;
»du är en ärlig kvinna och åt mig alltför god,
fast af din Ola blifvit — ryttmästar Silfverlod/»
99. Drabanten Gustaf Örn.
Kung Karls bedrifter flögo kring hela jordens ring,
förstorades af mång’ och underbara ting.
Hans namn med stolthet nämndes i hydda och palats,
hans bild i hvarje boning på väggen hade plats.
En dag, då konung Ludvig vid bordet satt och åt,
omgifven af sitt hoffolk, i all sin prakt och ståt,
han yttrade: »Jag skulle bra gärna vilja se,
hur svenska kungens bussar se ut och sig bete!>
Då reste vår minister sig upp från bordets rund
och sade: »Eder önskan kan ske i denna stund;
ty en af hans drabanter, som kom med bud i går,
når vakten utanföre: vid slottets port han slår.» —
»Låt honom genast komma i salen till oss in!»
utropar konung Ludvig, så glad uti sitt sinn’.
Och fröknar och prinsessor, en rad så lång och skön,
de sågo på ministern och höjde samma bön.
Snart hördes vapenskrammel och tunga steg vid dörrn,
och in i salen trädde drabanten Gustaf Örn —
han gjorde krigarställning, så golfvet darrade,
han skyldrade med svärdet, så fönstren skallrade.
Lång var han som en hjälte och hög och axelbred,
med gråsprängdt hår, som räckte till skulderbladet ned;
hans ansikte var krutstänkt med många svärdshugg på,
som ännu lyste röda; hans ögon voro blå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
