Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 1. Mor Kitta i pörtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ack Värmeland du sköna, du härliga land o. s. v.
ljöd det, som sagdt, mellan furorna i finnskogen af en hurtig och
glad mansröst och det hördes, att sångaren, under det att han
sjöng den vackra visan om den sköna och minnesrika provins, i
hvilken han var, gick framåt, ty allt tydligare och tydligare klungo
de af toner burna orden fram till mor Kitta, hvilken just för
tillfället stod utanför sitt pörte och sysslade med något.
Mor Kitta kunde aldrig vara sysslolös. Uppfödd till arbete
och omsorg om sitt och det hon för öfrigt hade för händer äfven
åt andra, hade hon redan tidigt lärt sig förstå och erkänna arbetets
välsignelse och utan att ha arbete fullt upp var mor Kitta
vid mycket dåligt humör.
Och kom det då en ungersven till henne för att fråga, om
han hade någon utsikt att vinna sin jäntas tro och kärlek, så kunde
det allt hända, att mor Kitta hade blott svarta taflor att visa
honom. Men hade hon arbete fullt upp och någon kom i
ofvannämnda ärende, så strödde mor Kitta blommor på hans
framtidsväg.
Denna dag var mor Kitta strängt upptagen och det var
glädjefest i hennes pörte, ty geten hennes hade födt två killingar
under det att solen just sändt sina första strålar för dagen öfver
finnskogen. Mor Kitta var därför vid särdeles godt lynne och det
bör tilläggas, att om geten var den verkliga modren åt killingarne,
så var mor Kitta som en farmor eller mormor för dem.
Om en gång från Värmland jag tager mig en mö
Så vet jag, att aldrig jag mig ångrar
ljöd det nu helt nära pörtet.
— Nej, nej, mumlade mor Kitta, den som får sig en
värmlandsjänta, han får allt lyckan på köpet, det är då visst och
sant det.
Strax därpå hördes vid knuten af pörtet:
— Guds fred mor Kitta!
— Guds fred! Är det långe Jerker, som är ute och gnolar
i skogen i dag? sade gumman.
— Ja, så är det, kära mor, svarade en hurtig yngling af
ovanlig längd, med linfärgadt hår och friska kinder samt ett par
händer, som syntes vara vana vid arbete och en mun, som log ett
bredt men ingalunda obehagligt utan fast mera godt leende. — Det
är godt eko i skogen i dag, tillade han.
— Jo, jo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
