Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 2. Jänta å ja' - Kap. 3. Det blinda barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han tystnade, ty Elsa hade rest sig upp och allvarligt
sade hon:
— Jag älskar dig, Jerker, men länge lär det dröja, innan
jag blir din, om jag blir det någonsin. Mor vet, hvad hon vill,
men hjälp mig, Jerker, när jag blir olycklig, jag vet, att jag blir
det. Jag vet, att jag blir instängd på hotellet i Karlstad, ty mor
vill det, hjälp mig då, Jerker, och — — du må veta, att jag
blir dig trogen för lifvet.
Hon räckte honom sin hand, som han tryckte ömt. Han
förstod, att hon led outsägligt och själf var han allt för
öfverraskad för att kunna säga något vidare.
De skildes åt. Kärleken växte som en skön planta i båda&
hjärtan, men där sol är, där är också skugga.
Jerker gick hem mot bruket tankfull, han tog ej vidare
några jössehäradssprång på vägen, inte heller sjöng han “jänta å
ja.“ Men inuti hans hjärtas kammare förvarades en ljus bild —
bilden af bonddottern, som blifvit kallad “Solen i Karlstad“ — —
och visst var hon i alla fall hans jänta, det skulle han visa hennes
högfärdiga mor, så sant som han inom kort skulle få den
granna kuskmössan på sitt hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
