Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Det blinda barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
20
eventualiteter och ingenting uppväcker mera deltagande än de
uttryck af lidande, hvilka icke synas vara beräknade för åhörare.
De båda kvinnorna hade passerat grindarne och gingo nu
fram i den stora ekallén, hvilken drog som ett rakt snöre genom
en vidsträckt park fram till den slottsliknande herrgårdsbyggnaden.
De sågo sig omkring till höger och vänster utan att
upptäcka en lefvande varelse.
— Detta slott tillhör bestämdt den förtrollade prinsessan i
den sofvande skogen, skämtade gamla Camarde.
— Gå på och var tyst för allt i världen, varnade Kira.
Allén hade en betydande längd. Öfverallt på sidorna syntes
omväxlande stora löfsalar, mossbänkar, trädgårdsstolar och bänkar.
Zigernerskorna hade hoppats att redan i allén träffa någon,
men de hade misstagit sig därutinnan. Redan hade de uppgifvit
hoppet att finna någon lefvande varelse där och ämnade därför
ställa sin kosa direkt fram till själfa slottet, då de vid ena sidam
af allén funno en löfsal, hvars storlek väckte deras uppmärksamhet.
Denna löfsal var alldeles ogenomtränglig för solstrålarne, så
tätt hade de grönskande grenarne sammanflätat sig med hvarandra.
Törnrosor och kaprifolier utbredde en balsamisk doft, som
trängde in i bersån, hvilken hölls i en behaglig temperatur genom
en vattenkonst, som spelade därinne. Fåglarne på grenarna till
löfsalen tycktes täfla med hvarandra i uppstämmandet af glada
sånger, liksom ville de öfverrösta plaskandet af fontänen.
I denna gröna salong, om vi så må uttrycka oss, låg på en
mosskanapé, hvilken i mjukhet täflade med hvilket dunbolster som
helst, en vacker gosse om vid pass fyra år försänkt i den ljufva
och stilla sömn, som är barndomen så egen. Det var ett ovanligt
vackert barn. Han hade långa blonda lockar och svarta ögonhår,
samt ett utsökt finbildadt ansikte. Hau var klädd i en ganska
lång broderad kolt, som var försedd med blåa bandrosetter.
Han hade sparkat af sig sina små skor och hufvudet hvilade mot
ena armen. — — En sofvande ängel i ett jordiskt paradis.
Bredvid gossen låg en liten hund med långa, hvita, silkeslena
hår, svart nos och smärta rörliga ben. Omkring halsen hade
hunden ett rödt sidenband.
Då hunden fick syn på de båda kvinnorna, for han hastigt
upp och gaf till ett skall; men Kira gjorde processen kort. Hon
slog sitt förkläde om hundens hufvud och tryckte honom tätt
intill sig för att hindra honom från att skälla, under det att den
gamla kvinnan skickligt tog barnet på sina armar, utan att det
vaknade hvarpå hon ilade med sitt byte hastigt ut genom parken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
