Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Det blinda barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
25
kunde rymma ur fängelset i Stockholm och en gång sätta knifven
mellan refbenen på en länsman i Falbygden. Men se bara på
pojken. Är han inte vacker? Inger han kanske inte medlidande?
Och ni inbillar er, att vi inte skola förtjäna pengar på pojken,
sedan han fått lära sig något. Jo, var säker på det. Han skall
ge oss mera förtjänst, än hvad vi skola kunna stjäla ihop på ett
helt år. Fruarna, mödrarne skola bli förtjusta i honom, då han
kommer med sin hund och sin lilla tamburin — och han skall
skaffa oss bra med pengar.
— Ja, Camarde kan ha rätt, mumlade höfdingen.
— Och när han fått lära sig sjunga — han kan ju för
öfrigt redan förut sjunga, har han sagt mig — skola alla
fruntimmer bli spritt galna i honom och han skall — jag ger er mitt
ord därpå — bestämdt göra vår lycka.
— Men hvar skola vi göra af honom? Här i orten känner
ju folket igen honom, anmärkte någon af bandet.
— Inte behöfva vi visa honom här heller? snäste
Camarde.
— Nå, hur skola vi göra då? anmärkte en annan.
— Just på samma sätt som vi gjort med andra dyrbara
varor, som vi stulit till oss, vet jag, förklarade den gamla
zigenerskan. Vi packa ned honom bland de andra sakerna och gå
rätt igenom begaparnes här. Så draga vi vidare framåt så fort
som möjligt och om vi märka, att man följer oss på spåren, är
det väl inte svårt, att vi splittra bandet för en tid och gå åt olika
håll för att träffas igen på utsatt plats. Vi ha gjort så förr.
— Planen är djärf, men god, sade höfdingen. Du är alltid
den mest förslagna, Camarde, och jag går in på ditt förslag.
— Men låt oss skynda härifrån, fortsatte zigenerskan.
— Det skola vi, sade höfdingen. Våren färdiga till
uppbrott. Vi måste i afton fritt och offentligt stanna i närheten af
någon by och låta våra hundar göra konster för folket, på det
att man inte må tro, att vi äro stadda i flykt. Våren redo!
Den utmärglade hästen sattes för vagnen.
— Snart, sade Camarde, skall jag ha min Moina tillbaka!
Hon skall vårda pojken, Joi!
— Och jag? frågade Kira afundsamt.
— Du skall lära honom konsten att tigga, bestämde
hennes mor.
Stackars den blinde lille Edmund! I hvilket mänskligt
helvete hade han ej blifvit inkastad! Och hvilken sorg skulle det
ej bli på Funkhammar, som hans fädernehem hette, då man där
fann, att han var spårlöst försvunnen. Hvilka förväxlingar skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
