Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 4. Länsmannen och zigenar-höfdingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
27
Huru lyckliga äro icke vi, som ägt eller äga en moder, hvars
lärdomar föra oss till kännedomen om en barmhärtig, himmelsk
fader och som visar oss hans härlighet, kärlek och nåd.
Zigenarue hade emellertid dragit bort från trakten af
Funkhammar och uppslogo sitt läger vid stranden af Glafsfjorden, ett
litet stycke från Norra Fjäle kyrkby. De hade med nit valt den
sena timmen på dagen för taltning och fingo äfven vara ostörda
hela natten. Först morgonen därpå blefvo kyrkbyns innevånare
varse, hvilka objudna grannar de fått. Icke utan misstro mottog
byfolket det oväntade besöket och länsmannen i orten begaf sig
ut till zigenar-lägret för att så godt som möjligt göra sig
underrättad om dessa objudna gästers afsikter.
Den sluge Joi hade förutsett detta och hade förberedt sig
på en examen.
Edmund och Kurre hade blifvit undangömda i vagnen jämte
“hundaktörerna“, som bandets hundar kallades, hvilka lärt sig en
massa konster och i vagnen satt äfven den lilla zigenargosse, hvilken
föreställde vara hundarnes lärare och vaktare. Föröfrigt höll sig
hela bandet i jämn sysselsättning, i det att man fejade och
putsade kittlar eller bandade gamla laggkärl, som några djärfva
bondhustrur för detta ändamål hade lämnat ut.
Edmund hade visserligen en gång börjat skrika, men då nian
hotat att stoppa igen hans lilla mun med kafveln, hvilket man en
gång gjort och för hvilken han hade en stor respekt, hade han
lofvat vara lugn och tyst. Kurre hade krupit tätt intill sin lilla
herre, såsom det syntes fast besluten att försvara honom mot
hvarje ofog; men då hunden såg, att ingen gjorde Edmund något
illa, förhöll äfven han sig lugn.
Länsmannen, som kände zigenarnes seder och bruk, låtsades
icke visa dem det ringaste misstroende utan frågade dem med den
mest gemytliga ton, hvarifrrån de kommo, hvart de skulle styra
kosan, om de gjorde goda affärer och så vidare, hvilka frågor
höfdingen besvarade lugnt och korrekt.
Han sade, att de kommo från Norge och voro på väg nedåt
Dalsland för att hämta en af sina kvinnors döttrar, som uppehöllo
sig där, hvarefter de ämnade återvända samma väg tillbaka öfver
fjällen in i Norge. De voro ganska nöjda med sitt yrke.
Hundkomedierna och deras öfriga konster lockade mycket folk och
höfdingen sade sig icke ha annat att begära än att få ge en
representation äfven vid denna by.
— Det går för sig, sade länsmannen, jag skall själf se på
er föreställning. Men, tillade han försmädligt, våren så hederliga
och anse inte byfolkets egendom för er egen. Tänken mera på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
