Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 4. Länsmannen och zigenar-höfdingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
32
Sin väg långt bort de ämnade sig ifara,
Se’n de med röfvadt byte riktat sig.
De ha så brådt, sin väg de skyndsamt hasta,
De våga ej på något ställe rasta.
I denna vilda hop man ändock finner
Två unga människor af annat slag.
Den ene är en yngling. Ögat brinner
Och lyser upp hans manligt sköna drag.
Den andra är en flicka. Man ej finner
I norden knappt ett ljufvare behag,
Än det på hennes friska kind sig målar;
Så svärmiskt hennes svarta öga strålar.
Men solens strålar bakom bergen svunno
Och stjärnor tände sig på himlen opp;
Det var re’n mörkt, när till en skog de hunno,
Där hvilade de efter tröttsamt lopp
Och snart de klara, höga eldar brunno,
När vid dess rand de lägret slogo opp;
Och omkring elden sätta de sig alla
Och deras sånger vildt i nejden skalla.
Ett högljudt rop de då framför sig höra,
En trupp soldater deras ögon se.
“Er fångna gif! Vi annars er förgöra!“
Zigenare — så stolta äro de —
Förtviflade ett häftigt motstånd göra
Men nödgas dock till slut sig fångna ge,
Och deras harmsna rop ge ljud i nejden
Och månen lyser på den hemska fejden.
Till närmsta stad zigenarbandet föres
Och kastas där i fängslets mörka natt;
Och flykten för dem nu omöjliggöres,
Man tar ifrån dem deras stulna skatt;
När bandet se’n af stränga domarn höres
Ej lifvar dem en hoppets stråle matt.
För sina brott de nu bli vedergällda.
Att mista lifvet bli de alla fällda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
