Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kap. 4. Länsmannen och zigenar-höfdingen
- Kap. 5. En ohygglig beskyllning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
34
Föreställningen hade varit slut redan en god stund.
Framåt midnatt hade zigenarne allt sitt bagage packadt;
hundarne lågo åter på sina halmkärfvar och Kira satt bredvid dem
lille blinde gossen i vagnen. Han talade då och då ett och annat
oförståeligt ord i sömnen.
Allt var så tyst och stilla i lägret — — —
Då byinnevånarne vaknade morgonen därpå, voro zigenarne
redan långt borta. Ingen visste, hvart de tagit vägen.
*
Kap. 5.
En ohygglig beskyllning.
Det blef stor bestörtning på Funkhammar, då lille Edmund
ej syntes till. Man var så van vid, att Kurre förde honom hit
och dit i den vidsträckta parken samt hem till den stolta bostaden,
hvars skönhet den lille gossen aldrig kunnat beundra, dömd
som han var att vandra i ett ständigt mörker.
Nanna sprang genom hela parken och ropade omväxlande på
Edmund och omväxlande på Kurre.
Då de ej syntes till, sattes allt gårdens folk i rörelse för
att leta.
Man fruktade, att gossen fallit i den närbelägna Klarälfven
och drunknat samt dragit Kurre med sig i djupet, ty utan tvifvel
skulle den trogne hunden vid en sådan olycka hafva försökt att
rädda sin lille herre och då på samma gång som han uppslukats
af böljorna.
Edmunds mor grät de bittraste tårar och föll omsider i de
våldsammaste nervskakningar, hans far biträdde själf, på det högsta
upprörd, med draggningarna i floden, hvilka voro lika fruktlösa,
som allt sökande i parken och dess omnejd.
Allt mer och mer folk hjälpte till vid sökandet och allt större
och större terränger genomspanades, men både gossen och hunden
voro spårlöst försvunna.
Hvilka tårar fälldes ej i det lyckliga och rika hemmet, dit
sorgen trängt med den obeveklighet, som betecknar dennes
härjningar. Rikedom, börd och rang skydda ej för sorgen, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 20:53:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/solenikd/0034.html
