Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 10. Moina och Edmund lämna fiskarens stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
76
kunna skaffa sig och Edmund uppehälle, tills hon kunde få något
arbete, hvilket nog ej lät sig göra, förrän hon kom till någon stad,
och hon ämnade sig till Karlstad, den största staden på långa
sträckor. Därifrån skulle hon åter skrifva till Åmål; kanske hon
då skulle få svar på sitt bref och få reda på, hur det var med
hennes fostermor.
Edmund kände inga bekymmer, sedan han fått igen Kurre,
Den blinde gossen sprang helt förnöjd vid sin unga
beskyddarinnas sida och sjöng alla visor, han kunde.
— Ja, sjung du arma barn, sade Moina, hvem vet, hvad
som väntar oss eller hvar vi skola få tak öfver hufvudet.
Nu kommo de till en herrgård. — Det var svårt för Moina
att behöfva tigga. Hou båd därför Edmund sjunga, så kanske de
kunde få mat, eller pengar att köpa sådan för. — Hon förde
fram gossen till trappan af byggnaden, och där sjöng han med sin
späda stämma:
Och solen lyser och våren ler
Till bergen flyr vintern sin kos;
Hur tiden ilar, sig alltid ter
Hos ungdomen, oskuldens ros.
O, du ungdomstid, o, du leende tid,
På höjd och i dal jag dig ser.
Din sång den klingar än stark, än blid
Och fritt du skådar en värld så vid!
O, ungdom, hur fager du är!
Hur skön!
O, ungdom, hur fager du är.
Hvad lifvet bjuder, du emottar
Och njuter hvarendaste stund;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
