Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 10. Moina och Edmund lämna fiskarens stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
79
Emellertid insåg hon, att de icke länge skulle kunna uthärda
på detta sätt.
Hon satte sig ned på en tufva och började grubbla; men
naturen tog snart ut sin rätt och hon somnade in i följd af sin
stora mattighet.
Efter en god stund vaknade hon upp af Kurres skall. Han
hade tyckt, att några kråkor varit för närgångna och skällde på
dem.
Hon var mycket hungrig.
— Nu Edmund, ropade hon, måste vi skynda oss, så att
vi hitta på någon stuga, där du kan sjunga oss till litet mat,
annars går det aldrig väl.
Hon reste sig hastigt upp. Men under det att hon sofvit,
hade hennes ena fot domnat, hon kunde icke stå, utan då hon
skulle taga ett steg, snäf våde hon mot en sten, vrickande sin fot
och var oförmögen att vidare röra sig ur stället.
— Store Gud! utropade hon i ångest. Detta var sista och
värsta slaget.
— Hvad är det Moina? frågade Edmund ifrigt.
— Vi äro förlorade!
— Hvad är det? Hvad är det?
Edmund föll i gråt.
— Jag har vrickat eller brutit min fot, jag vet inte
hvilketdera, så att jag inte kan gå längre.
— Moina! Moina! ropade Edmund. Jag är så hungrig, så
hungrig!
— Jag kan inte hjälpa dig, klagade Moina.
Hennes belägenhet var i sanning förtviflad, och Edmunds
klagan öfver hunger gjorde henne ännu mera öfver sig gifven.
Hon måste besluta att stanna där hon var tillsvidare. Kanske
skulle hjälp komma. Där nöden är störst, där plägar hjälpen
vara närmast.
Hon trodde att de skulle bli nödsakade att tillbringa natten
under bar himmel, ty hon vågade icke hoppas på, att någon redan
denna dag skulle fara förbi detta af allt att döma föga besökta
ställe, och något boningshus kunde Moina icke upptäcka, hur hon
än spanade åt alla håll.
Lyckligtvis var vädret vackert och årstiden varm, så att
hon utan fara kunde låta Edmund sofva på marken med Kurre i
sin famn.
Hennes fot svullnade betydligt, och hon förmådde icke vidare
röra sig ur stället till följd af smärta.
Två långa timmar hade hon tillbragt i detta hjälplösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
