Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Mor Kitta kallar trollen på Reseberget till dans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kap. 12.
Mor Kitta kallar trollen på Reseberget till dans.
Mor Kitta var ingen elak kvinna, det är visst och sant, men
nog var hon ibland fruktad, men lika mycket var hon eftersökt.
Ty att mor Kitta hade något att göra med trollen, det var man
då alldeles säker på — men att hon kunde bota sjuka människor
och djur, om hon bara ville, därom var man lika öfvertygad, och
det var mycket folk som vandrade till mor Kittas pörte, dels för
att få höra något om sina kommande öden, dels för att få medel
mot människors ovilja, dels för att bli af med sjukdomar — men
det kom allt en och annan, som ville förmå mor Kitta att draga
sjukdomar och olyckor öfver människor också. Det var mor Kitta
ej med om, men fann hon en elak människa, höll hon sig icke för
god att skrämma upp den en smula — och det var nog intet ondt
i det, i det hela taget.
Emellertid var mor Kitta ingen bedragerska. Hon trodde
på öfvernaturliga ting, på andar och spöken, men hon trodde dock
mest, att de flesta olyckor uppkommo genom onda människors
anslag.
Mor Kitta blef sökt af så godt som hela Värmland och hade
större namn om sig bland allmogen uti medicinen än mången
doktor, som läst och praktiserat i all sin dar.
Hennes teori och praktik var följande:
Hon trodde, att Lucifer och hans anhang blifvit nedstörtade
från himmelen på jorden, där några fått sitt boställe i vattnet,
och kallades näckar, andra under byggnader och fått namn af
tomtegubbar, andra åter i rör och under träd samt blifvit kallade
alfer och älfvor, somliga i skogar såsom skogsnufvor och rå, andra
i bergen såsom bergsrå och troll.
Mor Kitta var alldeles öfvertygad om, att hvarje människa
hade sin hamn, hvilken följde henne, liksom skuggan följer kroppen
och att denna hamn gick prependikulärt ned i jorden, såsom
människan går på jordytan, hvarvid hamnen ständigt vände sina
fötter emot sin människas fötter.
Till denna tro hade hon blifvit föranledd däraf, att djur,
skogar och berg, som finnas bredvid stilla och klara vattendrag
spegla sig i vattnet, ja hon hade ju många gånger sett äfven sin
egen bild blicka mot sig ur vattnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
